Gösta äqvist vete och spannmål ett antaget pris av 1 örtug per spann. Priserna för kött, fläsk och smör spelar här en stor roll och därför har här angivits det högsta priset 3 penningar per markpund, eftersom detta pris är angivet i Skenninge- och Uppsalastadgorna av resp, 1335 och 1344, Om detta pris är gångbart 1365 och 1366 är okänt men spelar i detta sammanhang inte någon större roll eftersom här gäller närmast en jämförelse mellan olika ’lands’ skatteprestationer. Vad som däremot spelar roll är de för de sex hundarena angivna låga talen för bondehushållen. Om dessa tal beror på ett lägre tal i Södermanland per hamna eller enbart är en följd av digerdöden låter sig inte bestämmas,^^® Att farsoten måste ha satt sina spår i dessa tal är uppenbart. Åren 1365—1366 ligger endast 16—17 är efter pesten och det finns givetvis inga möjligheter att befolkningens antal ifråga om vuxna män vid denna tid kan ha återhämtat sig. Man måste därför befara att den största felkällan ligger i denna omständighet. De olika skattetitlarna kan enligt Styffe ur de Barnekowska räkenskaperna anges på följande sätt: 1, Spannmålen, som i Röne och Jönåkers hundare utgick med 1 spann råg och 2 spann korn av varje bonde, men i Daga hundare och de båda Rekarne med blott 2 spann av det senare sädesslaget, 2, laga nöt voro fyra av vart hundare, 3, laga får voro 5 till 16 av vart hundare, 4, skeppsvisten utgick med 6 spann korn, 2 pund smör och 4 pund fläsk av var hamna, 5, ättargäld, som ensamt av de ständiga utlagorna erlades i penningar, men vars beräkningsgrund inte kan utredas av räkenskaperna emedan den är sammanförd med tingvitet. Förutomdessa för alla hundaren gemensamma skattetitlar hade Öster-Rek och Väster-Rek en särskild skatt kallad tymheräkt (timmerkörsel), som år 1365 utgick med 1 spann korn per bonde men för vilken under 1366 någon rationell beräkningsgrund inte går att framleta ur materialet. Utöver dessa utgärder hade bönderna att flera gånger under året utgiva särskilda utlagor (expositiones), där ett antal bönder tillsammans hade att utgöra naturaprodukter i form av oxar, får, smör, råg eller korn för varje tillfälle. Redan en jämförelse mellan de för åren 1365 och 1366 föreskrivna utlagorna visar att samma grunder inte gällde för de två åren varför man Förmodligen är det denna omständighet, som föranleder Lönnroth (aa. s. 116) att antaga att den sörmländska hamnan varit organiserad som en fyramannahamna, något som dock avböjes av StAhle (HT 1941 ss. 204—205) som även här räknar med 8 man i hamnan. Detta synes också vara mest rationellt och de låga talen per hamna bör rimligen ses mot bakgrunden av farsotens härjning. ISO Styffe BSH I s. XCVI. 176
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=