Reflexioner kring Rodenproblemet ledes med en kort översikt över flodsystemet i Uppland, närmast som en orientering över vattendragens riktningar och därmed deras betydelse som utfartsleder till de större vatten som omger Uppland. Därmed framgår också dessa vattendrags betydelse för de tre folklanden Tiundaland, Attundaland och Fjädrundaland, varvid huvudvikten kommer att läggas på de två förstnämnda folklanden. För att börja med Tiundaland så är det för detta folkland och för hela Uppland mest dominerande flodsystemet det som utgöres av Fyrisån med dess biflöden och tillflöden. Söder om Uppsala mottar Fyrisån Sävjaåny som inom Attundaland bär namnet Laggaån eller Storån och upprinner i trakten av Närtunaåns källor. Det kan inte med säkerhet klarläggas om det i gammal tid har funnits en förbindelse mellan Laggaåns lopp och Närtunaån och därmed också en förbindelse mellan Uppsalatrakten och Saltsjön båtledes.®- Helt orimligt kan detta inte anses vara. Fyrisåns vattensystem sträcker sig genom nästan hela Tiundaland. Norr om örbyhus kallas vattendraget Tegelsmoraån och dennas källor är belägna i höjd med sjön Strömaren. Omedelbart öster om denna är vattendelaren och Strömaren avrinner alltså genom Strömarån norrut till Bottenhavet. Så är också fallet med Tämnarån^ som avvattnar sjön Tämnaren och dessutommottar ett avlopp från Dalälven vid Marma. Till Bottenhavet avrinner ävenledes Olandsån med källor ner mot Knutby kyrka samt Forsmarksån, som avvattnar en del smärre sjöar i norra Uppland. Vid gränsen mellan Tiundaland och Attundaland finnes ett inte obetydligt vattendrag från sjön Erken, som medelst ett åsystem Edsbro—Edeho— Hallstavik avrinner till havet. Fyrisåns betydelse kan åskådliggöras genom återgivandet av några kända namn. De är söderifrån räknat Ulleråker, östra Aros, Gamla Uppsala, Valsgärde, och Vendel. Nära tillflödet Laggaån ligger Mora stenar. Även om det inte kan direkt beläggas att det funnits en direkt förbindelse från Uppsalatrakten genom åsystemet till Närtunaån och vidare till Saltsjön så är det troligt att en annan vattenväg till Saltsjön varit framkomlig, nämligen från Mälarfjärden Skarven vid nuvarande Rosersberg via Oxundasjön—Edssjön—Norrviken—Edsviken genom Stocksundet till nuvarande Lilla Värtan. Helt uteslutet kan det inte ha varit att anfallet på Sigtuna 1187®^ kan ha ägt rum denna väg omvänt, varigenom de anfallande esterna kunnat komma in i Mälaren och upp i Skarven bakom det starka fästet Almare-Stäket, som sedan anfölls och där ärkebisko- •* Sahlgren, Jöran, Farleden mellan Uppsala och Trälhavet. (Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundets i Uppsala, Ärsbok 1953), s. 21. Ambrosiani, Björn, Långhundraleden (i Upplands Fornminnesförenings Årsskrift 1961) s. 22. Erikskrönikan, ed. G. E. Klemming, Stockholm 1865, v. 476—481. 159
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=