Heflexioner kring Rodenproblemet 155 asakonung var i sin tur far till Freyr, som var far till Njord, vilken var far till Freyr, varefter följer den kända kungalängden från Ynglingasagan, Ynglingatal, Historia Norwegia: samt Are i dennes Islendingabdk. Vidare förekommer Oden i Saxo Grammaticus’ Gesta Danorum^^ här dock ej angiven som kung men ’over hele Europa falskelig ansaas for en Gud’. Han vistades för det mesta i Uppsala och konungarna i de nordiska länderna visade honomgudomlig ära. Det föreligger här så vitt man kan se två av varandra oberoende lltterära källor för Oden närmast som en kung men som med tiden kom att ernå gudomligt anseende och därmed också gudomlig dyrkan. Enligt Flateyjarboken ligger det tjugo generationer mellan denne Oden och Adils, vars död med tämligen stor säkerhet kan förläggas till omkring år 535. Omman här räknar med en generationsskillnad av 25 år kommer man till det första århundradet av vår tideräkning. I fråga om den danska kungalängden enligt Saxo får man, om än med stor osäkerhet räkna med cirka 48 generationer från Hading till Harald Blåtand men kan då inte med säkerhet belägga ett dödsår förrän Harald Blåtands omkring år 985. Efter samma generationsskillnad av 25 år kommer man här alltså till omkring 1200 år, vilket för oss tillbaka till ett par århundraden före vår tideräknings början. Det behöver väl knappast framhållas att dessa beräkningar är behäftade med mycken osäkerhet och alltså högeligen ungefärliga. De avse endast att visa att den av Wessén satta tidsgränsen för Odenstrons uppträdande i Norden måste betraktas som alltför sen och att Oden redan före vår tideräknings början varit känd som gudomlighet och att han troligen haft konungslig ställning även bland svearna och i varje fall varit en hövding. En annan sak är det givetvis om han varit föremål för mera allmän dyrkan eller om hans egenskap av mera »aristokratisk» gud haft till följd att hans dyrkan varit inskränkt till de högre stånden. På detta problem finnes det här ingen anledning ingå. Godtar man emellertid denna uppfattning om tidpunkter för Odensdyrkans framträdande i Norden, med andra ord, finner man det rimligt att med de belägg, som den danska och den svenska kungalängden ger, dä finns det heller ingen anledning att betvivla att de heiti, som är förknippade med Odens person, också på ett tidigt stadium varit i Norden kända. Därmed skulle Tacitus’ sviones samt fsv. sviar, Svijnod också etymologiskt vara förklarade. Och därmed skulle den tradition, som Snorre ger uttryck för i Skaldskaparmal en Svipioö af nafni Sviöurs; pat er ok heiti Ödins befinnas riktigt återge en mycket gammal uppfattning. Saxo Grammaticus, Danmarks krenike (översättning av Fr. Winkel Horn) I s. 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=