Gösta Åqvist rättar i sin Historiarumadversumpaganos att på grund av ett löfte {nova quadam atque insolita excecratione) till gudomen allt krigsbyte förstördes av germanerna och att krigsfångar och djur, som föllo i germanernas händer, dödades eller hängdes, likaledes som ett offer och tack till samma krigsgud. Man har ingen anledning betvivla att denne krigsgud var Oden ^ller dennes kontinentala motsvarighet Wodan. Eftersom nu cimbrer och teutoner kan häföras till den jutska halvön och med all säkerhet bör ha haft livliga förbindelser med svear och götar finns det all anledning antaga att även dessa senare stammar omfattat Odenskulten och nordbornas anslutning till denna kult skulle då tidsmässigt förläggas betydligt längre tillbaka än vad Wessén föreslagit. Det kan för övrigt ifrågasättas om runskriftens uppträdande i Norden måste sammanfalla med Odensdyrkans framträdande på Nerthuskultens bekostnad. En så exklusiv kunskap som runkonsten och därmed skrivkonsten behöver inte sammankopplas med en religiös förändring, allra minst i en tid då färdighet att åskådliggöra talet i skrift inte ens bland de högre samhällslagren kan ha stått särskilt högt i kurs. Senare författare på det religionshistoriska området, bl.a. de Vries, pekar på åtskilliga omständigheter som tala för att Odenskulten i Norden måste vara betydligt äldre än vad tidigare antagits även om det knappa materialet inte medger någon bevisning om hur gammal denna kult är. Liksom på så många andra liknande områden ger religionshistorien endast mycket vaga tidsbestämningar och att här komma med allt för exakta omdömen vore alltför förmätet."^ Om man alltså på grund av de historiska händelser som anges hos Tacitus i dennes Annales eller Orosius accepterar ett tidigare uppträdande av Odensdyrkan i Norden än den tidrymd som föreslagits av Wessén så kan man också påstå att de etymologiska förbindelserna mellan uttrycken suiones, svear, SvipioQ och liknande mycket väl låter sig förenas med de heiti för Oden som tidigare redogjorts för. Emellertid kan man även från litterära källor inom Norden få fram belägg för att Oden måste ha varit en kung i Sverige, som så småningom kommit att bli föremål för gudomlig dyrkan. Bland de ättartal, som återges i Flateyjarbok och som avse att ge Harald Hårfager en förnämlig härkomst finns bl.a. en stamtavla från Oden, där denne anges som son till Burs, vilken i sin tur var son till Burri, er reed fyrir Tyrklandi. Odin 154 Redan i Saxo’s Gesta Danorum, 1 :sta boken anges Hadings förbindelser med Sverige vid inte mindre än fyra tillfällen. I Saxos arbete förekommer sådana omnämnan- -den på ett flertal ställen. DE Vries, ARG II, ss. 45, 60, 105. ” DE Vries, a.a. s. 91. Flateyjarbok (ed. VigfOsson—Unger) I, s. 26 ^ttartala Haralldz fra Odni.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=