153 Reflexioner kring Rodenproblemet och han motiverar detta tidsval närmast med den omständigheten att Odenstron brukar förknippas med runskriften och runmagien. Dessa skulle ha inkommit till Norden med den sydöstliga kulturström, som man på arkeologiska grunder vill förlägga till denna tidsperiod. Om detta vore riktigt skulle näppeligen svearna dessförinnan ha kunnat omfatta denna Odenslära och följaktligen inte Tacitus vid nedskrivandet av Germania känt till beteckningen suiones, vilket uttryck får förutsättas vara en latinisering av ordet svear(na). Nu finns emellertid hos samme Tacitus i hans Annales beskriven en sammandrabbning mellan två kontinentala germanstammar, hermunder och chatter, vilka dyrkade romarnas motsvarighet till Mars och Mercurius. Dessa beteckningar anses stå som motsvarighet till germanernas Wodan enligt den interpretatio romana som de romerska författarna använde sig av för att hos sina läsare återge gudomligheter som dessa läsare voro bekanta med. Denna strid skulle ha ägt rumår 59 e.Kr. och därmed skulle Odenkulten vara belagd till det första efterkristna århundradet."^ Med den rörlighet som synes ha utmärkt de germanska stammarna bör redan härav framgå att även om inte Odenkulten vore allmänt antagen av nordgermanerna, så vore det i varje fall mycket troligt att det hos dem var känt att en sådan kult existerade bland grannfolken på kontinenten. Man har invänt att även om det är riktigt att motsvarigheter till Mars och Mercurius dyrkades bland vissa germanska stammar, så vore därmed inte sagt att man därför dyrkade just Wodan eller Oden. Det kunde finnas en annan gudomlighet för krig, som avsågs med den germanska tillbedjan. Naturligtvis kan denna möjlighet inte uteslutas. Det är dock mindre trolikt att det skulle finnas flera gudomligheter vid sidan av Wodan eller Oden, som för germanerna skulle framstå som en speciell krigets gud. Vidare bör man ha klart för sig att Odenkulten har viss aristokratisk prägel. Den är sålunda från början omfattad av framför allt hövdingar och stormän och inte av folkets djupa led, för vilka fruktbarhetsgudomligheter måste ha haft den allt övervägande betydelsen. Man skulle emellertid ur historisk synpunkt kunna gå ytterligare ett icke obetydligt steg tillbaka. År 105 före Kr. led romarna ett fruktansvärt nederlag mot cimbrer och teutoner vid Arausio vid Rhone."^ Orosius beTacitus’ Annales XIII: 57: — — — Sed helium Hermunduris prosperum, Cattis exitio fuit, quia victores diversam aciem Marti ac Mercurio sacravere, quo voto equi, viri cuncta victa occidioni dantur. Mommsen, Th., Römische Geschichte, 14:de upplagan Berlin 1933, II: 176 f. Pavli Orosii Historiarvm adversvm paganos libri VII (ed. Zangemeister), Leipzig 1889, V: 16 (s. 164): — pessum dederunt; uestis discissa et proiecta est, loricae uirorum concisae, phalerae equorum disperditae, equi ipsi gurgitihus inmersi, homines laqueis collo inditis ex arhorihus suspensi sunt, ita ut nihil praedae uictor, nihil misericordiae uictus adgnosceret. noua quadam atque insolita exsecratione cuncta quae ceperant aurum argentumque in flumen abiectum
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=