Gösta Åqvist 152 Namnet SviÖrir vill man mera sätta i förbindelse med vinden. Bland mycket annat var Oden även vindens gud Detta låter väl säga sig men är egentligen föga övertygande och framför allt inte karakteristiskt för Oden eller den föreställning om honom som krigsgud, somnordborna hade haft. Det förslag som de Vries därför framför i sin några år efter sin Altgermanische Religionsgeschichte (1956—1957) utgivna Altnordisches Etymologisches Wörterbuch (1962)®*’ är därför väsentligt intressantare. Här föreslås en anknytning till sviöa och svenska sveda vilket ger en innebörd av Oden som spjutguden. Med en sådan förklaring vinnes även en god anslutning till de i Vendel och Valsgärde funna avbildningarna av amuletter och män bärande spjut och, särskilt karakteristiskt, de nordiska, mycket korta spjuten. Detta står i ett gott sammanhang med de Vries AEWs. 569 s.v. svida f. ’verbrennung; gebratenes; speer (mit angebrannter spitze)’ där i varje fall den sist angivna betydelsen syftar på spjuten med smidda spetsar, vilket vapen uppenbarligen vid denna tid varit för de nordiska folken karakteristiskt. Frågan är därför om inte svear helt enkelt betyder spjutmännen, där innebörden är den samma som beteckningen askomän,"^^ vilken finnes i den fornnordiska litteraturen. Ett av Odens attribut är just spjutet med namnet Gungner.'^^ På denna väg kommer man alltså fram till att svear innebär Odens män och Svipiod är Odens folk, varmed också betecknades att de voro spjutförsedda. Ett visst belägg för denna åsikt kan man finna i fynden från Vendeloch Valsgärdegravarna, där hjälmar är försedda med figurer föreställande spjutförsedda män. Tacitus har vidare i Germania kap. 6 beskrivning på germanernas framme, som tydligen voro tillverkade av trä men försedda med en järnspets. Frama: beskrives som korta och smala och därför vassa. De hanterades av germanerna med stor skicklighet såväl vid handgemäng som vid strid på långt håll, allt efter lägets krav. Spörsmålen kring Svtpiod är emellertid inte lösta med ett sådant konstaterande. Ett av de svåraste problemen inom religionshistorien är att bestämma vid vilken tidpunkt en viss dyrkan kan ha vunnit insteg eller omfattats av en viss tongivande kategori avmänniskor. Wessén^- har angett tidsrummet 175—350 e.Kr. som den period då Odenstron skulle ha trängt undan den ingvjeonska Nerthus-kulten och nått framtill götarna i Norden 68 DE Vries, a.a. II, § 393, s. 76. DE Vries, AEWs.v. Svidrir, SviÖudr, SviÖitrr. Adam av Bremen, Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum 4:6 — — — pyratae, quos illi Wichingos appellant, nostri Ascomannos, . DE Vries, ARG II, § 381, s. 60. Wessén, E., Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria (UUÄ 1924:2) 68 69 s. 77.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=