Gunnar Bramstång och rättigheter», överhuvud taget skulle, heter det i 49 § 1720 års regeringsform, Kongl. Maj:t låta bibehålla »samtelige riksens ständer vid deras välfångna gamla privilegier, förmåner, rätt- och friheter». Riksrådet finge, må ytterligare nämnas, utskriva riksdagar under Konungens frånvaro, sjukdom eller död, »då riksens välfärd och ständernes frihet sådant kan erfordra» (45 §; jfr 36 § 1719 års regeringsform). Konungaförsäkran såväl av 1719 som av 1720 innehöll med de båda regeringsformerna korresponderande bestämmelser om att ständerna skulle bibehållas vid »Sveriges beskrefne lag, deras rätt och friheter, förmåner och privilegier, så att de dervid oförkränkte handhafvas». (Sistnämnda författning § 12; jfr den tidigare § 9.) Frihetsbegreppets principiella anknytning till ståndsprivilegierna framgår även av den i 10 resp. 18 § i 1719 resp. 1720 års konungaförsäkran angivna ordningen; några avsteg (»någon särdeles frihet») därifrån kunde icke tillstädjas, »vidare än hvart och ett stånd allmänt kommer att njuta». En lätt glidning bort från privilegiesystemets kollektiva fält fram emot en mera individuell frihetssfär skulle måhända kunna spåras i 23 § 1720 års konungaförsäkran, där Konungen förklarar sig ingen högre myndighet begära »än på ena sidan vinna alla redelige och förståndige mäns hjertan och på andra sidan sjelf vara deras starkaste försvar emot allt inbrott uti deras rättmätiga och ädla frihets bibehållande och stadfästande». Friheten såsom grundlagsbestämt begrepp var dock fortfarande, åtminstone i första hand, av övervägande kollektiv natur. I den vid varje behandling av det frihetstida statsskicket svårfrånkomliga § 5 respektive 6 i 1719 resp. 1720 års konungaförsäkran samt § 5 Svea konungaförsäkran, avgiven av konung Adolf Fredrik och daterad den 25 nov. 1751, förklarade sig Konungen benägen »att alltid instämma med samtelige riksens ständer, såsom maktägande nu och framdeles att göra sådane beslut, stadgar och förordningar omsig och riket, somde pröfva tjenlige till det allmänna bästa samt deras frihet, säll- och trygghet». Konungen försäkrade sig vidare vilja bruka den konungsliga makt, som honom uppdragen vore, efter yttersta förmåga till att befordra rikets allmänna samt »hvar mans enskylte trefnad och välgång»; den kungliga myndigheten skulle sålunda med mildhet och rättvisa grundas i undersåtarnas hjärtan. Uppmärksamhet förtjänar i sammanhanget hänsynstagandet till den enskildes intressen, rimligen innefattande icke minst ett visst mått av handlingsfrihet. Tyngdpunkten låg visserligen alltjämt på ständernas »rätt och friheter», »oförkränkta frihet» samt »fri- och rättigheters bibehållande» i olika hänseenden (se §§ 7 och 8). Dessa skulle jämlikt § 11 liksom tidigare bibehållas vid »Sveriges beskrefne lag, deras rätt och friheter, förmåner och privilegier, så att de dervid oförkränkte handhafvas». Beträffande privi8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=