Gösta Åqvist sig därtill anslutande ortografier. Uppenbarligen är SvipioÖ i gammal tid en beteckning för såväl rike som folk och frågan är givetvis om man med beteckningen Svipiåö därför kan förstå en statsbildning omfattande de tre folklandenantingen med eller utan det område, som betecknas som Roden. Redan Tacitus’ skildring i Germania kap. 44 där han talar om suiones visar att denna folkgrupp vid denna tid, alltså i första århundradet av vår tideräkning var känd av de folk på andra sidan Östersjön med vilka romarna hade förbindelser. Ett antal teorier om innebörden av namnet svear, suiones, SvipioÖ, osv har framställts utan att någon större tillslutning till någon ännu har kommit till stånd. Det kan under sådana förhållanden synas överflödigt att komma med ytterligare förslag i detta spörsmål, i all synnerhet som alla sådana förslag måste avse en tidpunkt, som hänför sig åtminstone tillbaka till det första århundradet av vår tideräknings början för att förklara Tacitus’ suiones. Närmast till hands ligger att söka en anknytning till kungar, hövdingar eller gudomligheter. Av de två första kategorierna är inga kända eller historiskt belagda. Av den tredje, gudomligheterna, kan en anknytning ske till Oden eller hans kontlnentala motsvarighet Wodan. Nu finns det knappast någon större svårighet än att söka ge tidsbestämningar för äldre tider ifråga omreligionshistoriska företeelser. De skriftliga minnesmärken som finnas är av naturliga skäl mycket sparsamma, de arkeologiska förekommande mer eller mindre av en slump varjämte alla religionshistoriska minnesmärken ifråga omtolkningen kan ge olika uttryck och därför inte alltid är för oss begripliga eller fattbara till sin innebörd. Från Snorres Edda vet vi att Oden uppträder med ett mycket stort antal kenningar och heiti, binamn eller annat som vill ange hans olika slag av verksamhet. I Edda Skaldskaparmal heter det direkt en SvipioÖ af nafni SviÖurs; pat er ok heiti Ööins.^^ Redan i inledningsberättelsen till Snorres Edda Gylfaginning har i kap. 2 lämnats en uppgift över tolv av Odens vanligaste beteckningar bland vilka under ix. upptages Sviöurr och under x. Sviörir.^^ Det kan följaktligen inte vara något tvivel om att Snorre på sin tid uppfattat beteckningen SvipioÖ som SviÖurs pioö, alltså som Odens folk, vilket efter haplologisk reduktion bör ha övergått från Svi(Öurs} pioÖ till SvipioÖ. Om Snorre erfarit denna utveckling eller förklaring på Island eller under sitt besök i Västergötland hos lagman Eskil vet vi ingenting om och kan ju inte spela någon avgörande roll. Det ligger naturligtvis närmast till hans att han erfarit denna förklaring på Svipi6ö-na.mnezs etymologi 5® SvENNUNG, a.a. s. 96 samt not 329. «» SnE 1926, s. 143. 8* SnE 1926, s. 10. 150
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=