Reflexioner kringRodenproblemet 145 ställen talas om ])rim folklandum, varav på ett ställe med epitetet uplandic. Nu inställer sig frågan om det i stadfästelsebrevet och i KgB 1 angivna uttrycket uplanda; (vpplanda) skall innebära en precisering av närmast ndjektivkaraktär till de tre folklanden eller avser att beteckna ett större område, inom vilket folklanden utgör delar, men som också inkluderar annat, exempelvis även Snorres Sjdland.*^ Birger Persson är i stadfästelsebrevet uttryckligen angiven som Tiundalands lagman {tyunda laghman) och någon lagman för Uppland finns inte angiven med namn. Vid en jämförelse mellan UL:s stadfästelsebrev och lagens företal finner man att ordalagen ifråga om adressater är något olika. Lagen sändes enligt företalet till allumpem ar byggia mellum haffs ok saw ströms ok öpmorpa medan stadfästelsen avser dem som byggia prim (uplanda) folklandum, varjämte finnes den kända anmaningen till dem som byggia j. nyrra ropin litin at pöm samu laghum. utan all genmali. Att detta senare är en nyhet framgår av uttrycket framlepis, vars innebörd att avse tillkommande tid tyvärr inte riktigt kommit fram i Holmbäck—Wesséns återgivande till nusvenska.'*^ Här föreligger alltså två olika områden, det mindre eller de tre folklanden, för vilka stadfästelsen gäller och det större området mellan Sagån, havet och ödmården till vars innebyggare lagen blir sänd och som är något annat än de tre folklanden. I senare fallet är det tal omUppland, som här beskrives som ett geografiskt område mellan havet, ett vattendrag och en skog. Eftersom beteckningen »Uppland» på tre olika ställen förekommer i UL men lagen har två adressater kan det inte exakt avgöras om beteckningen »Uppland» i UL skall avse hela området mellan havet och Sagån eller enbart de tre folklanden. Mycket talar för att man från början avsett det senare men man har svårt att frigöra sig från tanken att vid nyttjande av termen »Uppland» föreligger en tankeglidning där betydelsen och innebörden —medvetet eller omedvetet —utsträckes att gälla området mellan havet och Sagån. Om beteckningen rhos inte kan beläggas förrän på 800-talet så är beteckningen ’svear’ belagd oerhört mycket tidigare ehuru även här från främmande språk. I och för sig är detta naturligt eftersom någon skrivkonst, ens i form av runor, inte finns bevarad i vårt land från denna tid. Att svearna redan tidigt varit kända framgår av Tacitus i hans skildring i kapitel 44 av Germania, där den ofta citerade karakteristiken av svearna lyder: Suionum hinc civitates, ipso in Oceano, praeter viros armaque classibus valent. ■“* OmSjdland se närmare nedan s. 163 ff. Holmbäck—Wessén, SLL, första serien. Upplandslagen s. 6. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=