Gösta Äqvist römmelse’ eller liknande. Den ena innebörden behöver inte utesluta den andra, allra minst i en tid då äran och ryktet bestod i att vara framgångsrik i strid till sjöss. Även om förhållandet i fornsvenskan vid utgivandet av Janzéns bidrag i Nordisk Kultur inte var lika säkert belagda som för de övriga nordiska språken synes de vidare studier på fornsvenskans område som utförts av Ivar Modéer och efter dennes bortgång publicerats i Anthroponymica suecana under titeln Svenska personnamn av Birger Sundquist och Carl-Eric Thors bekräfta detta. Äod-uttryckens förekomst i annat än sjörättssammanhang synes med andra ord vara tillräckligt belagd. 144 Mycken möda har lagts ned på att bestämma och definiera de det nuvarande Uppland på olika sätt berörande beteckningarna suiones, SvtpioÖ, upsviar, Upland och Roden utan att man därför kan säga att klarhet uppnåtts eller att man ens med säkerhet har kunnat fastställa de betydelser, som ligga bakomvissa av beteckningarna. Några av dessa beteckningar gå också så pass långt tillbaka i tiden att hållpunkter för bestämmandet av deras innebörd är synnerligen vanskliga att få fram medan andra åtminstone historiskt låter sig spåras. Till den förra gruppen hör beteckningarna på sui-, svi- och liknande ortografier, vilkas ursprung kan sägas minst gå tillbaka till vår tideräknings början medan de övriga är betydligt senare. Det till tidpunkten senaste av dessa uttryck är utan tvivel Uppland, som förekommer såväl i UL:s stadfästelsebrev i samband med folklanden under formen byggix prim uplands folklandum som i KgB 1, där det ifråga omkonungaval heter: pa skulu pry folkland fyrstu kunung takte, ptet ter tyundte land ok attundte land. ok fiteprundte land. vpplandte laghman a han wip upsalir. fyrst til kununx. dömte . . . Fastän de tre folklanden alltså uppträda som självständiga enheter vid valet förutsättes ändock en Upplands lagman, ehuru i stadfästelsen på tre Anthroponymica suecana 5, Uppsala 1964 s. 22: Rodh-, till ett i fornsvenskan utdött ord motsvarande fvn. hrådr ’beröm, berömmelse, ros’, ags. hréd ’ära, seger’, i t.ex. Roar (med tidig dentalförlust), Rodhger, Rodhils, Rodhlef, Rodhmar, Rodhsten och kvinnonamnen Rodhgterdh, Rodhtelf. En medeltida utveckling av Rodhsten är Rosten, jämförligt med Gusten av Gudhsten. Även Rolf hör hit; det är ett och samma namn som det från tyskan i sen tid lånade Rudolf och bör i urnordiskan ha lytt '^Hröpi-wulfaR. En omljudd variant till Rodh- är Rodh-, se nedan. Rodh- av "'(H)röp- genom omljud verkat av slutledens palatala vokal, i Rodhger och Rorik < *Hröpi-rikiaR. Rodhger förhåller sig till Rodhger som Thorger till Thorger, en svagtonig variant -géR >-giR är en förutsättning för omljudet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=