Gösta äqvist Det framgår inte av landslagsbestämmelserna om brynja eller pansar ingick bland de s.k. folkvapnen men i varje fall finns dessa ting inte nämnda i götalagarnas bestämmelser om sådana vapen. Det är naturligt att det endast är ögL som talar omsådana vapen då det knappast kunde vara: påkallat att västgötarna deltogo i någon ledung. Olika stadganden om vapen i ÖgL återfinnes iV6§l,G15och B 14 pr. I de norska landskapslagarna sakna såväl GulL 309 som FrostL VII: 13 och 15 bestämmelser om brynja eller pansar, varför det inte är troligt att landets sjökrigare vid denna tid brukade sådan utrustning. Först NLL III: 11 innehåller stadgande om att den man, som äger 18 vägda mark,, skall förutom folkvapen ha pansar eller brynja, vilken bestämmelse har sin motsvarighet i NBL III: 12. Man torde kunna utgå från att det endast var de förnämsta männen i Norge som på detta sätt uppträdde i pansar eller brynja, troligen på sin höjd skeppshövdingarna om ens de.^^ Detta överensstämmer rätt väl med ett stadgande i den danska rätten, där JL III: 3 förskriver att styremannen själv skall skaffa sig häst och brynja. Till skillnad från den norska landslagens och stadslagens bestämmelser får han på Jylland dock ta ut av var hamna nio skeppor råg. Såväl enligt norsk som dansk rätt föreligger med andra ord krav på speciell beväpning för befälhavaren. Omnu som ovan framhållits det underlåtna stadgandet om brynja eller pansar i UL får tas till intäkt att sådan utrustning skall ingå i varje hamnas åtagande på sätt som stadgas i HL och i SdmL Add. 2 så skulle hela manskåpet på svearnas ledungsflotta uppträda på ett helt annat sätt rustade än manskapet på övriga nordiska länders flottor. Är det vidare så att bland svearna folklandens manskap och flottor dominerade så kan detta ha föranlett såväl dem själva som främlingar att beteckna dem som de ’betäckta’, ’besmyckade’ eller liknande, varom den lysande kvalitén och utstyrseln i fynden i gravarna vid Valsgärde och Vendel kan ge en föreställning. De bägge beteckningarna hos de Vries under hrjoöa ger alltså för 1.. innebörden av röjare av skepp och alltså helt enkelt ’krigare’ medan innebörden under 2. närmast skulle vara de för strid riktigt beklädda eller utrustade med klar innebörd att denna beklädnad var synnerligen dekorativ. Det ae. uttrycket hreodan finns i form av part. hrodinn och till och med 136 Som något ovanligt framstår därför beskrivningen i Sverres saga att hela besättningen hade ringbrynjor, hof<iu allir hringa-brynior. com petta liÖ vel at halldi oc hruduz pa scipin Eyiar-sceGia. Citatet ur Sverris saga efter Cod. AM 327 4o utgiven; av Den Norske Historiske Kildeskriftkommission genom Gustav Indrebo, Kristiania. 1920, s. 128.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=