Gösta Åqvist ha tvekat men sedermera anslutit sig till den av Schlyter givna förklaringen. Mot denna uppfattning reagerade först Hildebrand ® under hänvisning till bestämmelsen i UL KgB 10 pr, där det stadgas att kungen bjuder ut inte bara roddare utan besättning till ledungsskeppen i allmänhet. Alltså kan inte rop ha avseende enbart på rodd utan måste avse hela besättningen. Till denna kritiska inställning ansluter sig Hjärne och problemet för honom liksom för de språkforskare, som intresserat sig för detta spörsmål blir alltså att finna innebörden av uttrycket rod etc. Det finns ingen anledning att här återgiva Hjärnes resonemang, som lämpligast studeras i han egen skrift. Hans slutsatser blir emellertid att med utgångspunkt från en term i Konungsspegeln roörggltr förutsätta att det funnits ett gammalt och tidigt föråldrat ord för ’skepp’, nämligen ordet rSör, n.® På detta sätt ernås en parallell till ordet skepp och områdesbeteckningen skeppslag i vilka Rod(h)en är indelad. Det förefaller emellertid som om Hjärne själv knappast varit särskilt nöjd med sin förklaring. Redan förut har påpekats att han fann områdesbeteckningen »gåtfull» och den förklaring som han efter ingående filologisk undersökning kommer fram till får omdömet att det »återstår knappast någon annan förklaringsmöjlighet än den nu antydda».^” Eftersom en av våra yppersta språkforskare på nordismens område Elias Wessén, är en av utgivarna med översättning till nusvenska av de svenska landskapslagarna, så skulle man kunnat tänka sig att i någon kommentar till de rättsställen som ovan angivits, tillfälle skulle ha givits till ett uttalande i denna fråga. Schlyters mening om en uppdelning av besättningen i roddare från Roden och annat krigsfolk från folklanden avböjes visserligen;^^ dock utan att någon annan förklaring lämnas. I ett hänseende synes dock Hjärne vilja avvika från det filologiska betraktelsesättet om ett eventuellt samband mellan det svenska rod, rodhsetc och de uttryck med i stort sett samma ljud, som närliggande språk lämna exempel på. Han anser det vara »tillfredsställande, att förklaringen av fi. Ruotsi, ry. rus' m.fl. ej behöver bindas vid nämnda svenska områdesoch inbyggarnamn».^- Så vitt kan utläsas av Collinders här ovan citerade sammanfattning anser denne att här föreligger identifikation, vilket väl får anses innebära att sådan bindning föreligger. Förbistringen på detta område blir inte mindre av den avslutande sam130 ® Hildebrand, Hans, Sveriges medeltid 1, s. 259 samt numera även Hjärne, Tolft och hundare, ingående i utgåvan Land och ledung, Del 1, s. 278. ® Hjärne, Roden s. 47 f. Hjärne, a.a. s. 51. “ Holmbäck, Äke och Wessén, Elias, Svenska landskapslagar, (SLL) Första serien. Upplandslagen s. 55. Hjärne, a.a. s. 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=