Fiskerätt i Norden 123 tet. Hovrätten för övre Norrland fann, att »kronan under senare delen av 1700-talet utan laga grund fråntagit de enskilda brukarna av fisket rätt att förfoga däröver och härigenom obehörigen åtkommit fisket». Vid sådant förhållande kan kronan ej ha vunnit urminnes hävd på fisket. När Högsta domstolens majoritet kom till motsatt slut, byggde detta främst på den värdering av det historiska bevismaterialet, att det visade att fiskeplatserna i älven i äldre tid ej varit anknutna till äganderätt till den strand, vid vilken fisket bedrevs. Byamännen har därför, menade majoriteten, tydligen ej haft någon rätt, från vilken kronan fördrivit dem. Kronan hade —jämlikt stadgandena i 1766 års fiskeristadga —ansett att laxfisket i älven var kronans enskilda jämlikt stadgans 3:1, vilket tydligen då varit en utbredd uppfattning. Kronans anspråk stöddes än ytterligare av en lång tids hävd, något som en ledamot av domstolen särskilt underströk i sitt votum. I domstolen förelåg emellertid även en, rättshistoriskt väl underbyggd, avvikande minoritetsmening, omfattad av två ledamöter.®'* Den byggde bl.a. på en tolkning av 1766 års fiskeristadgas förbehåll om beståndet av kronans enskilda fisken. Stadgandet ifråga måste ha förutsatt, att urminnes hävd från kronans sida förelegat redan 1766 för att kronans rätt skulle anses styrkt, eller att kronans rätt eljest var klar. Därjämte fann minoriteten, att sambandet mellan böndernas fastigheter och fiskerätten före kronans regalanspråk var fastare än majoriteten antagit. Kronan hade otillbörligen under 1700-talets senare del tillägnat sig fiskerätten, som med bättre rätt tillhörde byamännen. Vi kan sålunda sammanfatta den svenska rättsutvecklingens resultat på följande sätt i vad avser kronans rätt. Kammarkollegium har följt en principiellt regalrättslig linje, enligt vilken kronan äger all, icke av enskild ägd mark och vatten. Kronan presumeras —vid skatteköp och särskild avvittring —ha avhänt sig allenast vad som uttryckligen angivits och vad som inbegreps under skatten. Denna mening har 1824 underkänts av Högsta domstolen och har sedan 1860talet definitivt trängts tillbaka. Den liberala åskådningen har vunnit, enligt vilken enskild äganderätt tvärtompresumeras föreligga. Detta innebär likvisst icke, att alla av konungamakten vunna regalrättsliga positioner raserats. Man kan icke här —lika litet som på skogsfastighetsrättens område — korsa över den regalistiska utvecklingens resultat, därför att regalismen numera uppfattas såsom illegal. Alltför många senare rättsliga konstruktioner i vårt land —bl.a. avvittringsväsendet och därav betingad äganderätt till fastigheter — beror därav. Har kronan *■* Justitierådet Peter Westerlind med instämmande av justitierådet Hugo Digman.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=