Fiskerätt i Norden 119 Den, som gör anspråk på fiskerätt, kan även styrka sin rätt genom urminnes hävd, »ålders bruk». Så har, som nyss nämndes (ovan s. 76) varit fallet redan tidigt. Visserligen är 1734 års lag mera restriktiv; enligt JB 15:3 gäller urminnes hävd allenast för odlad jord, åker och äng. Men praxis har vidgat hävdens betydelse så att den omfattar, bl.a., även jakt och fiske. 1766 års stadga förutsätter ock, att urminnes hävd till fiske skall erkännas. Olika meningar har förelegat därom, huruvida urminnes hävd allenast utgör en presumtion för rätt, som ej eljest till fullo kan styrkas, eller om urminnes hävd dessutom kan vara ett exstinktivt fång. I äldre rätt torde urminnes hävd ha ansetts innebära fång, se MELL Eghn. B 1; KrLL JB 1 (»ashwar som wrminnis hefd a komber, thet xr laghfangit»). Detta var ännu D. Nehrmans mening i Innledning til then swenska lurisprudentiamcivilem (1729, s, 375) men i 1749 års tillägg (s. 127) har han ändrat åsikt på grund av avfattningen av ett stadgande i 1734 års lag: Är egendomen orätt åtkommen är hävd ej vunnen. I senare tid har denna mening ytterligare förstärkts, under fortsatt inflytande av pandekträtten (se Kuylenstierna. Om häfd å äganderätt till jord i Tidskr. utg. av Juridiska föreningen i Finland 1917, s, 176). För Schrevelius, Lärobok i svensk civilrätt 2 (1840) s. 83 är sålunda urminnes hävd en presumtion, liksom för Kuylenstierna i nyss nämnda uppsats, s. 216 ff. östen Undén och Henrik Hessler ansluter sig till denna mening i sina framställningar av svensk sakrätt. I norsk doktrin anser Brandt, Gjelsvik, Augdahl och Braekhus—Haerem ålders bruk innebära ett förvärv. Platou ser den som en presumtion. I svensk rättspraxis har meningarna om den urminnes hävdens innebörd likaledes skiftat. Högsta domstolen har — liksom lagberedningen — vid flera tillfällen ställt sig på den ståndpunkten att urminnes hävd är en presumtion (Naumanns tidskrift 1866, s. 506), Man kan följa den svenska doktrinens och rättspraxis’ utveckling på denna punkt i NJA 1911, s. 257 (se just.rådet W. Sjögrens votum): Fråga var om laxfisken i Lagans mynning, vilka kunde styrkas sedan 1600-talet, varit upplåtna åt vissa fiskeriers ägare med uteslutande av strandägarerätt. Här utvecklade Sjögren Högsta domstolens syn på hävdens betydelse, där besittningen får visa rättens omfattning, dess existens men ock dess eventuella karaktär av faktum, som utesluter att jämväl strandäganderätt samtidigt ifrågakommer. I viss mån har dock den urminnes hävden tillerkänts ökad betydelse för fiskerätts uppkomst, se t.ex. NJA 1899, s, 41. I NRt 1961, s. 1163 är »ålders bruk» ett fång. Med stöd av urminnes hävd har innehavare av fiskerätt på annans vatten Jfr F. W. Ekström, Privaträttens allmänna läror (1925) s. 995 f. I det ovan anförda målet G. Rosenhane./.K. Kurck anförde referenten i Svea hovrätt, att urminnes hävd ■var en praesumptio (Codex rationum 1673).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=