Stig Jägerskiöld 118 att allmän domstol går bortom skatteköpet och fritt bedömer frågan, om kronan haft någon laga titel till det försålda (se redan NJA 1875, s. 206). Jordebokföringen är ett starkt indicium, men är ej heller den ett alltid bindande rättsfaktum. Ej sällan har en jordebokföring under kronotitel vilat på regalanspråk, som icke längre skall beaktas. Skattläggning slutligen —t.ex. av ett fiske för ett hemman —kan likaså vara felaktig, eller vila på andra förutsättningar. Vid de s.k. avvittringsförrättningarna som inleddes redan år 1683,®® då klara gränser skulle dragas mellan kronans mark och de enskilda fastigheterna — har särskilda svårigheter vållats i de fall, då avvittringsförrättningen ej innehåller någon föreskrift rörande fiskerätten. I doktrinen har strid rått därom, huruvida en avvittring, som ej utsäger något om vatten eller fiske, skall tolkas som omfattande dessa tillbehör eller om den tvärtom, e contrario, skall anses utesluta dem. B. H. Dahlberg hyllade i Strandäganderätten den förra meningen, W. Sjögren i vota i Högsta domstolen den motsatta och därtill synes K. Rodhe ha slutit sig.®® I rättspraxis har emellertid den in dubioregeln följts alltsedan NJA 1887, s. 518, att vattnet är skiftat omej annat framgår; å andra sidan torde kunna sägas, att kraven på att motsatsen kan följa av omständigheterna hållits låga. Vid avvittring redan bestående enskilt fiske respekteras dessutom, även omdetta måste stödjas å en urminnes hävd, som förelegat före avvittringen (NJA 1942, s. 667; 1956, s. 161; 1952, s. 199). Vid avvittringen anses emellertid tidigare överenskommelser mellan de personer, som ägt fiska å den oavvittrade marken, om fiskets fördelning hava förfallit. Å dylik rätt kan efter avvittringen normalt ej något anspråk grundas. Se NJA 1894, s. 494. Se även NJA 1948, s. 764. (Handöl). Ä andra sidan —omständigheter —NJA 1956, s. 161. Meningarna om de offentligrättsliga akternas rättsliga betydelse har sålunda gått isär i svensk rättspraxis. Detta förhållande har i viss mån ökat rättsosäkerheten. I NJA 1949, s. 696, förekommer t.ex. i hovrätten en mening —Bexelius —som underkänner jordebokföringens vittnesbörd. I stället ville denne domare fästa sig vid böndernas, respektive myndigheternas uppfattning efter skatteköpet om fisket då var en självständig lägenhet eller ej. Kanske möter här en återverkan från norsk rättspraxis? Men dylika subjektiva kriterier har vanligen ej beaktats, NJA 1956, s. 90 260. J. E. Almquist, Det norrländska avvittringsverket; Ä. Holmbäck, Älvdalen, s.. 127 ff.; C.-W. U. Kuylenstierna, Om rekognitionsskogar, s. 32 ff.; G. Prawitz, Avvittringen av skattebyarna i Norrbottens län (Svensk lantmäteritidskrift 1950, s. 267 ff.). ** Rodhe, Gränsbestämning s. 103—124; jfr Å. Holmbäck, Kompendium 1, s. 119— 125, J. E. Almquist, Kompendium i fastighetsrätt, s. 64 ff. ®* Rättspraxis redovisas även i NJA 1951, s. 831, justitier. Ericssons votum. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=