Fiskerätt i Norden 117 I NRt 1916, s. 774 underkände Hoiesteret en strandägares anspråk på ensamrätt till fiske utanför sin egendom och rätt att förbjuda andra att där fiska med vad. Han åberopade en dom av år 1898, som emellertid ej angick vadfiske utan rätten att disponera över stranden vid fiske. En av domstolens ledamöter framhöll, att den som påstår en från rättsordningens vanliga regler avvikande särrätt, har »den fulde bevisbyrde for . . . en saadan sxrrett», och domen av 1898 måste ej tolkas på sådant sätt. En minoritet tolkade den äldre domen annorlunda och friare. Den kom följaktligen till annat resultat i tvistemålet. I NRt 1963, s. 1091, biföll Hoiesteret med tre röster mot två några strandägares anspråk på gammal hävd till uteslutande fiske efter lax och laxöring, vilken rätt utgjorde hinder för andra att driva samma fiske där med garn. Minoriteten, som ogillade anspråket, ställde även här beviskraven högt därför att fråga var om ett undantag från »den i urminnelige tider anerkjente rett for den almindelige befolkning til å kunna fiske fritt i sjoen». Majoriteten var villig att tolka äldre uttalanden — delvis av kasuistisk karaktär —som bevis för en ensamrätt till allt laxfiske i vattnet ifråga, ej blott med de i handlingarna vid olika tillfällen angivna redskapen. I svensk rätt möter vissa förbehåll om beståndet av äldre rättsliga positioner bl.a. i 1766 års fiskeristadga. Skyddet avser här individuell fiskerätt samt kronans rätt. Särskilda fisken, som kunde stödjas på urminnes hävd eller skattläggning, dombrev eller andra ostridiga skäl, skulle bevaras. Motsvarande skulle gälla kronans egna fisken, enligt vad nyss redovisats (ovan s. 97). Jämväl allmänningsfisken, som brukades inomskärs och till havs, skulle bevaras, även om de stod i strid mot huvudregeln om strandägarens fiskerätt. Häremot svarande regler återfinnas i 1852 års fiskeristadga och 1896 års fiskelag, liksom i motsvarande finländska författningar av 1865 och 1902. Även i senare lagstiftning har, om ock i mera begränsad omfattning, dylika hänsyn tagits; man har bevarat en fiskerätt som avviker från huvudreglerna. Liksom i dansk och norsk rättspraxis kan de olika skyddsvärda positionerna styrkas antingen genom en laga titel eller genom urminnes hävd. I svensk praxis har offentligrättsliga och privaträttsliga transaktioner spelat en större roll än i grannländerna. Skatteköp från kronan, avvittringsförfarande och uppgifter i de sedan 1500-talet förda jordeböckerna har kunnat åberopas. Det är emellertid i dessa samband att märka, att de svenska offentligrättsliga akter, vilka sålunda kan vara normerande, i rättspraxis kunnat underkännas. Vad skatteköpen beträffar, kan kronans ståndpunkt, att den ägt något att överlåta, ha varit felaktig. Ett flertal rättsfall innebär.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=