Fiskerätt i Norden 113 stadga. Den ena avsåg begränsning av strandägarnas fiskerätt vid fjärdar, som åt något håll är öppna mot havet. Strandägarens rätt borde, menade kommittén, begränsas på samma sätt som vid öppen havsstrand, nämligen till 180 meters bredd från två meters djup. Detta stöddes av upplysningar från orterna. De gav nämligen vid handen, att vid dessa havsfjärdar» enskild fiskerätt i allmänhet, såväl å rikets västra kust som å den östra, anses vara begränsad på samma sätt som vid öppna havsstranden och utom skären» (s. 93). Den andra nyheten var ett tillägg av innebörd, att befolkningen å viss ort som av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid annans strand annorledes än vad i lagen var medgivet, skulle bibehållas därvid. Härmed åsyftade kommittén att möjliggöra en legalisering av de från den danska och norska rätten nedärvda föreställningarna om fri fiskerätt. »Mångenstädes, särskilt vid de halländska och skånska kusterna, anses fortfarande strandfisket, åtminstone om det drives med rörligt redskap, vara fritt för envar.» Inom Högsta domstolen, som hade att yttra sig över förslaget, höjdes kritiska röster mot dessa nyheter. Men justitieministern betonade, att »det skulle lända en icke obetydlig del av landets fiskarebefolkning till synnerligt men, om man i en ny lag om fisket förbisåge alla de lokala sedvanor, vilka i fråga om fiskerätten utbildat sig i skilda delar av landet». Kommitténs åsikter var emellertid alltför tillspetsade för anhängarna av en enhetlig liberal rikslagstiftning. Lagutskottet fann sålunda, att man icke kunde tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits. Något verkligt behov av dylika inskränkningar i den enskildes strandäganderätt var ej ådagalagt, ehuru å andra sidan utskottet medgav, att lagstiftningen kunde böra lämna skydd åt en fiskarbefolkning, som för utövande av sin näring icke hade någon rätt, allenast sed att lita till. Det, som en gång varit en rätt, hade alltså blivit en sed, och allenast en sed borde icke ånyo bli en rätt. Utskottets mening blev bestämmande för 1896 års svenska fiskelag. Fiskarbefolkningens krav tillmötesgicks dock nu bl.a. såtillvida, som den enligt § 3 av ålder bestående oklandrade rätten till fiske och agntäkt vid annans strand skulle — ifråga om fiske med rörligt redskap — respekteras i hela riket vid öppna havsstranden och utom-skären, i Bohuslän och Halland jämväl inomskärs. En bräsch hade sålunda slagits i den enhetliga svenska lagstiftningens mur —men tyvärr på ett onöjaktigt sätt och med ett otydligt stadgande (rörligt redskap), somkomatt föranleda tvister. Sedan åskilliga framstötar till förmån för olika fiskareintressen gjorts i riksdagen, föranstaltade regeringen till sist, somovan nämnts (s. 106), om en utredning genom kammarkollegium, till en början avseende förhållandena 8
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=