Stig Jägerskiöld lertid även en motsatt mening i bevisningshänseende; assessoren Scheel menade, att fråga var om strandägarna »med hensyn til fiske med sxttegarn, fasstet til iler, er forholdt gjennem tiderne paa en saadan maade, at brugen kan anses som udtryk for grundeierens ret til at forbyde saadant fiske». Med ett så bestämt bevistema fann den voterande — som blev i minoritet — att strandägarna ej mäktat prestera tillräcklig bevisning för sin fiskerätt. I NRt 1935, s. 944 fann Hoiesteret, att en sedvanerätt var bevisad till fiske med »grunngarn» utanför markägarnas strand vid Langesundsfjorden. Fiskemetoden hade visserligen jämförelsevis sent införts i fjorden, men domstolen antog, att »rettsopfattningen og rettsutviklingen (maa) ha vaert den samme der som i de tilgrensende distrikter», och där var den åberopade sedvanan klart styrkt. I NRt 1936, s. 923 lämnades frågan öppen, om viss lokal sedvanerätt förelåg i Oslofjorden; bevisningen var svårbedömbar. Avgörande blev för majoriteten i Hoiesteret i stället »ålders tids bruk». I flera fall har sedvanerätt tagits upp av lagstiftarna och fortlevt som positiv rätt. De norska lagreglerna om »marbakke» och »landslott» samt laxfiske, de svenska om landgrund och allemansrätt i de stora insjöarna har en dylik bakgrund. Vid ny lagstiftning går eljest sedvanerätt, som avviker från lagen, under, därest förbehåll ej träffas av lagstiftaren omannat. Emellertid är det tydligt, att särskilt lokal sedvana kan vara så stark, att den åtminstone under längre tid kan bevaras levande i trots av avvikande rikslagstiftning. Härpå erbjuder svensk rättsutveckling intressanta exempel. De visar även att en sedvanerätt, som levt kvar, kan komma att åter godtagas av lagstiftaren i ett förändrat rättspolitiskt klimat. Av särskilt intresse är det ökande intresse, som i Sverige alltifrån 1880talets mitt visats avvikande rättsuppfattningar, särskilt i de landskap, som en gång ingått i det danska, respektive norska rättsområdet. De svenska lagstiftarna åberopade nu sedvana och folkligt rättsmedvetande i syfte att modifiera redan given lag. 1894 års fiskerikommitté uttalade sålunda i sitt betänkande den 15 nov. 1894. »I många delar av landet hade fiskeristadgans bestämmelser om enskild strandäganderätt vid fiske icke tillämpats, utan har vid sidan av den skrivna lagen den uppfattningen sedvanemässigt gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för allmänheten. Detta gällde i främsta rummet om vissa delar av de kustlandskap, vilka först under sjuttonde århundradet förenats med Sverige.» I betänkandet vitsordades en allmän rättsuppfattning i Bohuslän, som återgick på norsk rätt och avvek från 1852 års svenska stadga. Kommittén förordade därför två väsentliga avvikelser från 1852 års 112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=