Fiskerätt i Norden 109 fiskets bästa, utan även så att det tjänar »til störst mulig gagn for samfunnet, de enkelte rettighetshavere og fiskeinteresserte». En fri fiskerätt kan, föreslog departementet, beredas därigenom att fiskerättsägare medelst expropriation tvingas låta allmänheten lösa fiskekort, som medför fiskerätt i hans vatten. Förslaget avstyrktes emellertid av den kommitté, som överarbetade förslaget, såsom oförenligt med grunnlovens § 105. (Ot Innst. XVI —1962—63, s. 31). Det återkom emellertid och gav upphov till lagens § 77. Genom expropriationsförfarande kan dessutom fiskerättsinnehavare förmås ansluta sig till sammanslutning för fiskes bedrivande. Liksom 1950 års svenska lagstiftning gynnas nämligen sådana samverkansformer av den norska lagstiftningen. Även den norska lagen medger tvångsåtgärder till avhjälpande av vanhävd av fiske. När de danska lagarna 1965 om »Ferskvandsfiskeri» och »Saltvandsfiskeri» antogs, hade redan i expropriationsväg den sedan 1880-talet omstridda frågan om rätten att hålla »ålegård» lösts, se lagen den 23 juni 1956. Som tidigare nämnts hade strandägarnas dels lagreglerade, dels sedvanerättsligt utvecklade rätt att utöver sin eljest erkända fiskerätt bygga och hålla ålgårdar bevarats i 1888 års och senare fiskerilagar. Förslag att avlösa rättigheten med allmänna medel hade väckts redan i början av århundradet och var särskilt aktuellt i en kommitté år 1916.'^® På grund av de stora ersättningsbelopp, som antogs erforderliga — och som var en följd av beräkningsmetoden — kunde förslagen aldrig genomföras. Vissa röster hade därefter höjts inom den danska rättsvetenskapen för att lagstiftningsvägen avskaffa ålgårdsrätten utan att bereda innehavarna ersättning. K. Berlin ifrågasatte i sin Statsforfatningsret om detta icke vore möjligt, i vart fall med avseende på de strandägare, som allenast grundade sin rätt på stadgandet härom i DL (2, s. 397). F. Vinding Kruse gick i Ejendomsreten väsentligt längre och jämställde ålgårdsrätten med en allmän näringsrätt, närmast bageriyrket, som utan ersättning skulle kunna nyregleras i lagstiftningsväg."^ Betraktelsesättet kritiserades emellertid av Poul Andersen i ett år 1931 avgivet yttrande^® liksom av K. Iliumi hans Tingsret (s. 27, 239 f.). När frågan senare löstes efter förslag av en ny kommitté, var dess ledamöter samtliga av den uppfattningen, att ålgårdsrätten måste vid ett tvångsövertagande lösas med penningar; om beräkningsgrunden förelåg däremot olika meningar. Lagen innebär, att staten övertager ålgårdarna och utarrenderar dem till de hittillsvarande ägarna för en tid av 20 år, varefter fisket är fritt. Därmed var Se Leth, Aalegaardsreten, bil. t. Beta»nkning af kommissionen af 1916 . . . om aflosning af Aalegaardsreten (1919). ” Se a.a. 5 (1931) s. 1991 ff.; a.a. 1 (1951) s. 254, 311, 420. Yttrandet är tr. i betänkande av år 1955 om ålgårdsrätten, s. 112 ff. Jfr K. Illum i UfR 1956 B s. 173.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=