Stig Jägerskiöld ramen för provinsiella regelsystem avlägsna krav på bevisning om äldre sedvana. Sålunda togs ifråga om norrländska kusten kravet på sedvanerätt bort när det gällde fiske med rörligt redskap efter annan fisk än lax; detta fiske blev helt fritt. I Uppsala och Stockholms län blev fiske efter strömming och skarpsill fritt på större djup än 6 meter. Krav på äldre sedvana togs även bort i flera andra fall, med en betydande vidgning av den fria fiskerätten som följd. I de gamla danska och norska provinserna ledde detta till märkliga resultat; i Bohuslän blev sålunda hummerfisket åter fritt (se närmare SOU 1947: 47, s. 129). Härutöver stadgades att äldre sedvanerätt, som innebar än längre gående fri fiskerätt, skulle bevaras med avseende å fiske vid havskust (15 §). Sedvanerätt m.m., som kunde innebära en enkild fiskerätt på allmänt vatten, skall däremot ej bevaras. (KProp 60/1950, s. 115 ff., 179 f.). För de förluster, som innehavare av fiskerätt kunde lida genom de nya lagreglerna, skulle »skäligt vederlag» beredas dem av allmänna medel. Förlusterna kunde uppkomma dels genom vidgning av den fria fiskerätten, dels ock genom införandet av de nya reglerna om allmänt vattenområde. Att märka är att ersättning utgår oavsett om fiskevattnets ägare utnyttjat fiskerätten eller ej. Ersättningsbeloppen har blivit betydande, uppenbarligen större än vad lagstiftaren förutsatt. I Finland påverkades rättsutvecklingen även av de svårigheter ur försörjningssynpunkt, som krigen vållade, liksom den därmed sammanhängande förflyttningen av befolkningen i de till Sovjetunionen förlorade landskapen. Friare fiskerätt skulle möjliggöra en ökad självförsörjning för befolkningen. Med lagen den 28 sept. 1951 slogs emellertid åter principen fast om strandägarens uteslutande fiskerätt. Menvissa begränsningar i denna infördes till förmån för en friare rätt till metning och fiske med krok. Denna frihet, somskulle tillkomma i samma kommun bosatte, gäller i insjöfjärdar utanför byrågång (3 §), samt uti yttre skärgården och inom bys mot öppen havsfjärd gränsande vatten. Inom kommun slutligen är envar i kommunen bosatt berättigad till metning i vattenområde varvid dock är undantagna forsar, strömdrag samt lax- och sikförande vattendrag m.m. (4 §). I lagen möter även, liksom i den svenska, regler om åtgärder mot vanhävd samt omgemensamhetsfisken. Den norska lagen om »laksefisket og innlandsfisket» av den 6 mars 1964 rymmer till skillnad från den svenska fiskelagen av år 1950 inte några vittgående generella regler om vidgad allmän fiskerätt. Lagstiftaren har i stället sökt sig fram expropriationsvägen. Lagens allmänna syfte, som det redovisas i § 1, innebär bl.a. att fiskeri skall anordnas ej blott till Förarbete till lagstiftningen finnas i Ot. prp. nr 8/1955, instilling 1956 från lakslovskommittéen, Ot. prp. nr 3 1962—63 samt innst. Ot. XVI —1962—6. 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=