Stig Jägerskiöld* 104 Eiendoms-Ret til Havet» bröts emellertid med Utvecklingen mot en den följande fiskerilagstiftningen. I det nyss anförda betänkandet framhölls, att »det er en almindelig Forudsjetning i vort Lands ligesom vel ogsaa i alle andre Landes Lovgivning, at Fisket paa Havet er frit for Alle og Enhver af Landets Indvaanere». Detta blev nu den segrande åsikten. I detta sammanhang må även nämnas de regler om erläggande av landslott, som utbildats i Norge med avseende å havsfiske (främst sillfiske). Skyldigheten för dem, som fiskade i havet, att till strandägaren erlägga en avgift, har växt fram sedvanemässigt. Motsvarigheter härtill finnes f.ö. i svensk rättsutveckling. Avgiften innebär en ekonomisk begränsning i den fria fiskerätten och den rätt att draga i land vad m.m. å annans fasta mark, som förelegat. Men den innebar ej någon äganderätt till vattnet eller fisket för strandägaren. Man har antagit att landslott ursprungligen avsett att ersätta skada, som kan ha uppkommit för strandägaren. Men, som Klasstad framhåller, »var man forst kommen derhen, at der med fisket var förbundet betaling til grundeierna, vilde man i tidernes lop glemme, at denne betaling oprindelig var tasnkt som en erstatning for mulig indtrasdende skade. Man vilde lidt efter lidt naturligen gaa over til at betragte ydelsen som en nodvendig avgift for bruken af fremmed grund».®® Andra författare söka förklara landslottens uppkomst på annat sätt, kanske främst som uttryck för ett feodalrättsligt anspråk från jordägarne.®^ Landslotten var emellertid av olika omfattning och innebörd i olika delar av Norge; sedvanerätten har haft en rik utveckling. Skyldigheten att erlägga landslott blev emellertid år 1930 lagreglerad. Härvid har en uniformering ägt rum under övervinnande av de lokala skiljaktigheter, som sedvanan skapat. Ett exempel på norsk rättsutveckling i annan riktning —mot ökad fri fiskerätt — är emellertid att anteckna från denna tidsperiod. Tydligen efter svensk förebild antogs i norsk doktrin och rättspraxis den regeln, att strandägarens fiskerätt i större insjöar ej sträckte sig längre än till visst avstånd från stranden. Knut Robberstad har påvisat,"® att denna grundsats, som han funnit omnämnd i ett svenskt betänkande från år 1840 och lagfäst i 1852 års fiskeristadga —men är vida äldre —upptagits av Kristianiaprofessoren F. C. Platou i hans föreläsningar i sakrätt och därefter upprepats i senare rättsvetenskapliga arbeten, bl.a. av F. Brandt, se t.ex. K. 0STBERG, Norsk bonderett IX; H. Klaestad, Landslot, i NRt 1012, s. 529 ff., s. 100 ff., jfr DENS. Landslot (1923); N. Gjelsvik, Tingsret (uppl. 1936), s. 230 ff.; Robberstad, Lov um Landslut (1930). 0STBERG, Norsk Bonderett 9 (1934), s. 100 ff. Robberstad, Midtstykket i innsjoar, TfR 1967, s. 145 ff. Jfr även dens., Rettsoga (1971) 1, s. 126 ff. 68 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=