103 Fiskerätt i Norden . . . Uindskrxnket Fxlledskab er utvivlsomt i dette, som i saa mange Tilfxlde, fordccrveligt.» »Landets Besidder tilstaaet Fortrinsret synes og at vxre hjemlet i Begrebet om Eiendom» (s. 9). I överensstämmelse härmed förordades en lagregel, att allt fiske i insjövatten skulle tillhöra strandägaren; något undantag för de stora insjöarna gjordes ej nu. Även vid havet skulle strandägaren ha en uteslutande rätt att idka »Smaafiskerie» »ved eget Land» intill tio famnar från strandbredden. Märkligast torde i norsk rätt utvecklingen av reglerna om strandägarnas fiske efter lax och laxöring vara; den gav bestående resultat. Tidigare hade, som ovan nämnts, även vid havsstrand uteslutande rätt kunnat uppkomma till sådant fiske men blott med vissa fasta redskap. Fråga var om strandägaren hade monopol även på fångst med »kilenot» och i så fall hur långt ut hans rätt skulle sträcka sig. Hojesteret godtog väl i avgörandet NRt 1889, s. 633, att alla strandägare i princip ägde en ensam rätt till laxfiske — ej endast där gammal hävd förelåg —men att denna allenast sträckte sig intill »marbakken». Ej heller uteslöt den andra fiskare från att använda »kilenot». Redan denna dom har tolkats som en konsolidering och eventuellt en vidgning av strandägarnas rätt. Men detta var ej nog. Med laxlagen av år 1905 vidgades rätten ytterligare såväl vad avser vissa fångstredskap somutsträckning i avstånd från land. Tendensen att i större utsträckning anlägga äganderättssynpunkter i fråga om fiskevatten märktes till och med ifråga om övriga havsfisken. Sedan metoden att fiska med »liner» och senare med vadgodtagits, behövdes en viss fördelning av vattenområdena i Nordnorge, bl.a. för att undvika sammanstötningar mellan de stora redskapen. Fördelningen gjordes i praxis i anslutning till fiskelägen, innehav av bodar och dylikt. I betänkandet år 1856 med förslag till lagstiftning om torskfisket i Lofoten lämnas följande beskrivning av sedvanornas utveckling: »Paa denne Maade dannede der sig efterhaanden en almindelig Forestilling om, at der i Lofoten skulde existere andetsteds ukjendte EiendomsRettigheder med Hensyn til Havet. Eierne af Roerboder betragtades som Eiere af de til disse henlagte Sxt, og Eierne eller Fxsterne af Vxrene betragtedes som Eiere eller Fxstere af den ovrige Deel af de Vxrene tillagte Havstrxkninger» (s. 34). Vidare: »Forestillingen om en sxregen exceptionel Eiendomsret til Fiskehavet ved Lofoten er meget udbredt» (s. 37).“^ Arnold Rxstad har framhållit att en dylik utvecklingstendens är naturlig och påpekar parallellen mellan den och kuststaternas allt starkare anspråk på att förbehålla fisket i territorialhavet för de egna medborgarna (a.a. s. 21 ff., 29). ®" Se även F. Brandt, TIngsrct (1892) s. 431.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=