Fiskerätt i Norden 99 har där givit uttryck åt liknande tankegångar med avseende på havsfisket (4, s. 241): »Den Frihet at fiske i Havet . . . maa og, som den naturligste, billigste og almennyttigste, in dubio have Formodning for sig En annan tankelinje är hänsynen till folklig rätt och sedvanerätt. Efter 1700-talets rationalism och på naturrätt grundade enhetliga lösningar av rättspolitiska problem följde, som nyss nämnts, romantikens intresse för den nedärvda rätten. Härför fanns även ett stöd i de uppmärksammade läror, somMontesquieu fört frami L’Esprit des lois omrättens beroende av natur, klimat, folklynne m.m. För fiskerättens del måste dylika tankar vara mycket fruktbärande. Här förelåg verkligen en mångfald olika regler, nära beroende av äldre rätt och av lokala och yrkesmässiga särförhållanden. I Sverige tillkom det förhållandet, att i flera landskap rättstraditioner förelåg från dansk och norsk tid, vilka innebar fri fiskerätt i betydande omfattning. De, som förfäktade enskild rätt till fiske, kom likväl att i stort sett prägla rättsutvecklingen. Förklaringen härtill är i Sverige den, att fysiokraternas idéarv levde kvar och med tiden ingick i den liberala åskådning, som i enskild äganderätt såg den bästa garantin för en god hushållning. I Danmark och Norge —där de fysiokratiska idéerna inte vunnit terräng i samma utsträckning som i Sverige —blev det den liberala äganderättsideologin, sombestämde utvecklingen. Emellertid var liberalernas uppfattning om fiskerätten ej entydig. En fri fiskerätt kunde motiveras även inomramen för deras åskådning. Vi kan följa åsikternas kamp i debatter om fiske i den svenska ståndsriksdagen. Vid olika tillfällen yrkades att ökad frihet att fiska skulle medges, såsom i de stora fjärdar som i praxis kommit att hänföras till vatten inomskärs, eller genombegränsning av strandägarens rätt till strömmingsfiske. Detta kunde åstadkommas med en inskränkning av begreppet »landgrund». Strävanden i denna riktning märktes redan vid 1809 års riksdag. När vid 1828—1829 års riksdag förslag lades fram till olika åtgärder till fiskets reglerande samt att medge fritt fiske i den yttre skärgården, hävdades från radikalt håll på riddarhuset att full frihet bäst främjade fiskerinäringen: »Jag är övertygad, att ju mera fisken får vara fri från förordningar, ju mera fisk får man, då man fiskar» (Gustaf Hierta, RoAP 1829, 13 h. s. 230). Men förslaget avslogs (Besvärs- o. ekonomiutskottets bet. 50). Vid 1840—1841 års riksdag dryftades strandägarens fiskerätt vidBottenhavet ånyo. Ett förslag att vidga den allmänna fiskerätten med stöd av ». Se t.ex. H. L. Bisgaard, Den Danske Nationalekonomi i det 18. Aarhundrede (1902) s. 180 ff.; E. Olsen, Danmarks ekonomiske Historic siden 1750 (1962), s. 15, 30.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=