Fiskerätt i Norden utanför bondeståndet (Bondeståndets riksdagsprotokoll 1765—1766, vol. 10, s. 990 ff.). Emellertid kom stadgandet att ingå i författningen. Det kom likväl att stå i motsättning till den i 2:6 uttalade principen om strandägarerätt och i praktiken att ofta skjutas undan; kravet på sedvana öppnade möjlighet till att utesluta främmande från fisket. I ett senare tidsskede framfördes därför gång på gång i riksdagen krav på att stadgandet i 2: 8 skulle ges verkligt liv. Sin kanske mest uppmärksammade betydelse hade emellertid 1766 års stadga därigenom, att den avsåg att slutgiltigt förhindra kronan från att hävda ett fiskeregal. I tidens rättspolitiska idéströmningar låg ett avståndstagande ifrån dylika anspråk. Enskild äganderätt och frihet var nu i -Stället målet. 1762 års förslag var i detta hänseende radikalt. Kronans anspråk på exklusiv rätt till fiske i havet och skärgårdarna upphävdes i § 1. Alla svenska undersåtar skulle äga en oinskränkt rättighet till A^arjehanda fiske utan avgift till kronan. Motsvarande frihet skulle gälla vid rikets kuster och saltsjöstränder uti allmänna fiskelägen, vid kronoholmar och skär. Visst förbehåll för kronans bestående rättigheter gjordes dock. I fråga om regalrätt innebar 1766 års stadga emellertid ett bakslag jämfört med 1762 års förslag.**® Men detta var ej motiverat av hänsyn till kronans politik utan ett uttryck för deras intressen, vilka såsom boställshavare och fiskeriarrendatorer hade intresse av att upprätthålla kronofiskena. Stadgan innebar nämligen ett större skydd för kronans »enskilda» fisken på regalrättslig grund: Kronans av ålder innehavda »enskilda fiskerier» skulle bestå i de stora älvarna, åarna och insjöarna (3: 1). Regalrätten erkändes härvid även till fiske efter visst slag av fisk i hela strömmar, om de var »uttryckligen förbehållna». Ej endast bestående kronofiskerfiet i älvarna nämndes sålunda, utan även regalanspråk över hela vattendrag. Stadgans föreskrift om regalrätt till fiske i vattendrag gav emellertid möjlighet till vitt skilda tolkningar. Fråga blev främst därom, huruvida stadgan verkligen gav kronan rätt att hävda en fiskerätt närhelst och varsomhelst i de ifrågavarande betydande vattendragen. Eller krävdes, att kronan kunde styrka sina anspråk med tidigare hävd? Stadgan tolkades ibland så att kronan ostört kunde fortsätta att taga upp nya fisken i vissa älvar och vid kusten. Men, särskilt i den liberala tidens miljö, har stadgan på denna punkt tolkats mera snävt. (Om olika tolkningar härav se justitierådet Hugo Ericssons votum i NJA 1951, s. 43 ff.; se även NJA 1967, s. 521). Jfr G. Prawitz, Ett bidrag till fiskeregalets historia (1952, s. 104 ff.); N. StjernQViST, Riksdagen och kronans fasta egendom (1950) s. 191, 290. 97 60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=