Stig Jägerskiöld till särskilt hemman eller innehades under särskilda villkor (2: 11). Fiske med krok och rev förblev dock fritt i yttre skärgården (2: 10). Viktigt var även ett stadgande därom att fiskande hade rätt att följa fisk, som rörde sig i stim — strömming, sill och makrill. Stadgandet var formellt ej lokalt begränsat men anses ha vunnit tillämpning blott på västkusten (SOU 1947: 47, s. 101). Stadgan innebar sålunda i fråga om kustfisket ett radikalt brott mot tidigare rätt. Visserligen har man ofta påstått, att stadgan endast utgjorde en kodifiering av äldre rätt och till och med lagt detta till grund för bedömande av ersättningsfrågor vid senare lagändring. Men motsatsen är uppenbar. Emellertid skulle ett fullständigt genomförande av dessa nya principer varit alltför långtgående för att man ej skulle medge undantag. Undantagen är dels lokala, dels beroende av påvisbar sedvana eller särrätt. Av stor saklig betydelse var undantaget till förmån för fritt fiske på västkusten. Ingen svensk skulle heller få stängas ute från »nyttjandet av det yppade ymnoga sillfisket i Nordsjön, vid vars stränder det vara må» (2: 7). Samma grundsats skulle även gälla sillfiske i Östersjön, men blott där »någon ömnoghet därav sig visa kan». Rätten till fritt sillfiske i Göteborgs och Bohus län preciserades ytterligare i en särskild stadga den 20 nov. 1766 (Modée, a.a. s. 7397). Strandägaren tillädes dock rätt att om han ägde »sillenot» draga varp i den ordning han åstundade (§ 5). En viktig begränsning, som länge blev bestående,^® av strandägarerätten infördes 1766 med föreskriften i 2:8, att sedvanerätt till fritt strömmingsfiske skulle respekteras utmed strand nedanför icke odlad mark. Någon landslott skulle här ej erläggas. Stadgandet anknöt till en redan av Sten Sture d.ä. uttryckt princip (ovan s. 82). Men denna hade då gällt den finländska skärgården. Ännu den 20 april 1763 hade denna grundsats slagits fast för Finlands del i en förordning (Modée, a.a. 7, s, 5603). Nu utsträcktes den till Västerbotten, Västernorrland och Gävleborgs län. Utan strid vid riksdagen gick det dock ej. I ett memorial till bondeståndet hemställde sålunda riksdagsmännen från de norrländska länen att »jordägaren af allmogen måtte hädanefter somhärintill ostörde och okvaldeutanintrång av andre ... få nyttja strömmingsfisket vid öppna havs-, skogs-, bergsoch stenstränder inom deras rågång». Mot att bevara en lokal sedvana i Finland ville man ej göra invändning men man var ej villig att utsträcka samma grundsats till Norrland och till förmån för städernas fiskare m.fl. 96 Jfr SOU 1947: 47, s. 98 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=