Från privilegiesystem till patent i Sverige på grund av de stora kostnaderna, som ett fullständigt genomfört förprövningssystem drog med sig. De kommitterades förslag skulle vinna på att förstärkas av det i utlandet flerstädes tillämpade uppbudssystemet, varvid allmänheten gavs tillfälle att inkomma med erinringar, innan patent beviljades. De kommitterade hade invänt mot uppbudssystemet, att det troligtvis icke var så många, som skulle utnyttja sig av denna invändningsrätt, då man i alla händelser efter patentets beviljande kunde väcka talan omogiltigförklaring. Mot denna åsikt talade i Tyskland förd statistik, vilken åberopades av departementschefen. I Tyskland hade man konstaterat att från den 1 juli 1877, då den nya tyska patentlagen trädde i kraft, till utgången av år 1879 hade 11.051 uppbud förorsakat 2.039 invändningar, varvid 539 patentansökningar avslogs och samma tendens kunde uppvisas även under åren 1880 och 1881, vilket bevisade, att uppbudsförfarandet i Tyskland mer och mer motsvarade det avsedda ändamålet. Patentmyndigheten skulle sålunda publicera ansökan ompatent i de allmänna tidningarna. Därefter hade allmänheten två månader på sig att till patentmyndigheten ingiva eller i brev insända skriftlig invändning mot patentansökningen. Hade något klander ej inkommit efter utgången av nämnda tid, avgjorde patentmyndigheten ärendet. En patenterad uppfinning skulle komma samhället till del och då lämpligast i form av ett utövningstvång. Underlåten utövning skulle medföra patenträttens förlust, men patentmyndigheten borde ha rätt att på vissa villkor bevilja anstånd med utövningen, varvid den tidigare föreslagna tiden på fyra år från patentbrevets datum ansågs kunna bibehållas oförändrad. Så långt var man överens. Under hänvisning till uttalandet av de tekniskt sakkunniga och två ledamöter i HD menade emellertid departementschefen att tvåårsfristen borde utsträckas till tre år, vilket motsvarande stadgande även återfanns i den tyska lagen.^^'^ Inom HD var man inte överens i denna fråga. Tre justltieråd ansåg gällande bestämmelser om utövningstvånget vara acceptabla, medan två ledamöter anslöt sig till den ovannämnda treårsfristen. Nämnda två ledamöter ansåg nämligen, att patenthavaren, då han erfor, att två år inteskulle räcka till att bringa den patenterade uppfinningen i utövning, icke var villig att lägga ner stora kostnader och mycket arbete på att få igång någon utövning. Visserligen kunde anstånd beviljas med utövningen om skälig anledning kunde påvisas, men detta anstånd var endast skenbart av den anledningen, att det icke berodde på patenthavarens utan på myndighets bedömande, om denne visat giltig anledning till dröjsmålet eller icke. Om man genom att utsträcka tiden för utövningstvånget till patenthavarens fromma, skulle säkerligen samhället därigenom inte förlora 83 Se 11 § punkt 1 i den tyska patentlagen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=