Margret Inger 54 Äganderättsteoriens motståndare använde olika medel för att bortförklara ifrågavarande rättsinstitut. Man sade, att den romerska rätten överhuvud icke reglerade detta institut och detta på grund av att enligt antik rättsuppfattning den ideella produktionen icke var reproducerbar. Det gamla samhället uppskattade icke arbetets betydelse. Det skulle kännas förnedrande att betrakta det honorar man erhöll såsom lön för mödan, d.v.s. betalning för utfört arbete, såsom något av betydelse. Wieselgren menade under hänvisning bland annat till tysk doktrin, att den immateriella äganderätten utan tvekan hörde hemma inom förmögenhetsrättens område och anförde följande skäl för sin uppfattning. Den romerska rätten erkände i första hand såsom laga fång occupatio och accessio samt i vissa fall specificatio. Arbetet överlämnades åt slavar, varför man helt naturligt icke kunde anse ett arbetsresultat vara föremål för någon äganderätt. Efter hand som samhällsutvecklingen fortskred började man så småningom att omvärdera denna inställning i all synnerhet då med hänsyn till de mera immateriella förvärvsområdena. Människan kunde skapa och därvid omforma det ursprungliga materialet, varvid den nya formdetta erhöll blev av överordnad betydelse. Av denna anledning kunde man sålunda inte hålla fast vid de gamla laga fångresonemangen. Wieselgren menade, att den mänskliga naturen angav, att arbetsresultatet var frukten av både kroppslig ach andlig verksamhet. Vid bestämmandet av arbetsproduktens pris skulle inkluderas icke endast det kroppsliga arbetet utan även det själsliga arbetet. Vilken betydelse borde man då tillmäta den form materialet fått genom arbetet? Jo, beträffande litteraturen, konsten och uppfinningarna spelade utan tvekan formen en mycket stor roll. Materialet var endast ett medel för överförande från upphovsmannen till andra personer. Medan arbetaren på det materiella arbetsområdet förfärdigade ett visst konkret föremål, befann sig uppfinnarna i en sämre ställning, då deras egentliga arbetsresultat icke var någon sak. Icke desto mindre var dessa personer intresserade av att skydda sina alster från obehörigt mångfaldigande, ty för att kunna uppnå ett gott ekonomiskt resultat var reproduktionen av största betydelse. Vad upphovsmännen fordrade var således uteslutande reproduktionsrätt, d.v.s. uteslutande rätt att mångfaldiga alstren.^^ Liknande synpunkter mötte man även hos professor E. V. Nordling, vilken mycket ytligt berört frågan i sina föreläsningar i svensk civilrätt.^^ Man kunde således icke likställa äganderätten till ett immateriellt ting med äganderätten till en konkret sak. Någon sakrätt kunde det icke vara fråga om. Då exempelvis uppfinnaren sålt det kroppsliga ting, den 53 Ibid. s. 12. 53 Anteckningar efter prof. E. V. Nordlings föreläsningar i svensk civilrätt. Allmänna delen HT 1877—VT 1879, Upsala 1882, s. 89.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=