Från privilegiesystem till patent 53 första källan till privategendom, men detta kunde klandras på vissa grunder. Problem uppstod exempelvis, om saken överläts till en annan person, som då förvärvade äganderätten utan att vara sakens ursprunglige skapare. Människan uppfann i själva verket inget nytt utan tillägnade sig endast naturens skapelser.^** Slutligen stötte man på svårigheter, då man skulle fastställa värdet av den ekonomiska användningen av saken i förhållande till det använda arbetet. Även om invändningar fanns, var arbetsprincipen i själva verket användbar. Man måste emellertid se det inre sambandet mellan saken och individen. Den sistnämnde använde sina krafter på att »skapa om» saken och därigenom ingöt han i saken en del av sig själv. Samma arbetsprincip måste då även gälla vid arbetsresultatet av immateriella saker, vilka var möjliga att ekonomiskt värdera. Rätten var emellertid tidsbegränsad, vilket Kohler förklarade med att »der Grund liegt in der Natur der Immaterialobjekte; sie sind bestimmt, in einiger Zeit den Kreis der Einzelpersönlichkeit zu verlassen und zum Gegenstande des Gemeingebrauchs zu werden. Das gilt insbesonder von Erfindungen».^^ Dessa synpunkter kritiserades på 1890-talet av bland annat Heinrich Mittler jun. i Beiträge zur Theorie des Patentrechtes, men då detta arbete tidsmässigt faller utanför ramen för föreliggande studie om patenträttens utveckling, ämnar jag icke närmare gå in på denna kritik. Ett direkt inflytande från den samtida tyska begreppsjurisprudensen kan man däremot spåra hos Sigfrid Wieselgren (chef för Fångvårdsstyrelsen) i hans uppsats »Om den immateriella eganderätten» från år 1882.^^ Wieselgren utgick från det romerskrättsliga begreppet äganderätt och menade därvid, att föremål för äganderätt endast kunde vara sådana föremål, som kunde vidröras (res corporates quae sua natura tangi possunt), men på grund av allt fler intressenters anspråk utvidgades äganderättsbegreppet och kom därvid att även omfatta en immateriell eller intellektuell äganderätt (res incorporates quae tangi non possunt), vilket var anmärkningsvärt, då denna synpunkt icke var förenlig med den romerska rättsuppfattningen. Men, konstaterade Wieselgren, trots att de olika länderna numera infört patenträttsbegreppet i sina lagstiftningar, så tvistar fortfarande »de lärde» om Institutets verkliga art, om dess befogenheter och omdess plats inomvetenskapen. J. Kohler: Deutsches Patentrecht systematisch bearbeitet unter vergleichender Beriicksichtigung des französischen Patentrechts, Mannheim und Strassburg 1878, s. 4. vari Kohler säger: »Daher ist jede Thätigkeit, welche ein Naturprodukt der menschlichen Herrschaft underwirft, und bestehe sie nur darin, dass ich die Waldbeere pfliicke oder die Muschel am Rande des Meeres aufhebe, eine schöpferische Thätigkeit, sie verleiht einem Ding die Gutseigenschaft, welche es vorher nicht besessen hat». J. Kohler: Lehrbuch des Patentrechts, Mannheim und Leipzig (1908), s. 15. S. Wieselgren: Om den immateriella eganderätten —NJA II 1882, nr. 4, s. 1—23.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=