Från privilegiesystem till patent 51 1879 sammankallades åter till en kongress, vilken bl.a. skulle behandla frågan om bildandet av en internationell union till skyddande av den industriella äganderätten"*^ och den 4 november 1880 öppnades kongressen.^“ Anmärkningsvärt var, att Tyskland icke var representerat vid denna kongress. Anledningen torde ha varit, att man i Tyskland ansåg, att resultatet av kongressen skulle strida mot den år 1877 antagna patentlagen.^^ Såsom arbetsmaterial för konferensen användes ett av den franske diplomaten Jagerschmidt utarbetat förslag, vilket bifogats inbjudningen till kongressen. Detta förslag diskuterades och man enade sig så småningom omett unionsfördrag, vari man bland annat föreskrev att varje medborgare i fördragsslutande stat skulle erhålla samma skydd som statens egna medborgare i vad avsåg uppfinningspatent, industriella mönster eller modeller, fabriks- eller handelsmärken och handelsnamn.^^ Man diskuterade även nyhetskravet och prioritetstiden och man enade sig om att konventionsprioriteten för uppfinningspatent skulle vara sex månader."*® Var och en (jeder) som inkom med en ansökan om patent till en av unionsstaterna inomden föreskrivna tiden skulle i detta land åtnjuta prioritetsrätt.**’ Konventionsförslaget i sin helhet underställdes de i konferensen deltagande staterna och den franska regeringen fick i uppdrag att även meddela icke deltagande stater innehållet i konventionsförslaget. Någon union kom emellertid icke till stånd inom de närmaste åren, A. Hasselrot; Om tillkomsten . . s. 11 f. Rapport från denna konferens se Conference Internationale pour la protection de la proprieté industrielle — utgiven av Ministere des affaires étrangéres, Paris 18S0. Sverige företräddes vid denna konferens av kabinettssekreteraren i utrikesdepartementet A. Lagerheim. Ovannämnda Conference, s. 7. C. PiEPER och P. Schmid: Geschichte . . s. 23, not 2. A. Hasselrot; Om tillkomsten . . ., s. 12 f. C. PiEPER och P. Schmid; Geschichte . . ., s. 24 ff, där förslag och »Unionsvertrag» är publicerade. Jfr även A. Hasselrot: Omtillkomsten . . ., s. 13. Man diskuterade livligt prioritetstidens längd. Schweiz’ ledamot menade, att det var nödvändigt med en lång prioritetstid i de länder, som använde sig av förprövningssystemet. Denna procedur tog i allmänhet lång tid (i Amerika ungefär ett år). Norges delegerade menade, att man genom att sätta prioritetstiden till 6 månader, skulle utöva ett moraliskt tryck på granskarna och på så sätt få till stånd en snabbare behandling. Sveriges representant förordade 6 månader, medan Uruguays deltagare tyckte, att 4 månader var tillräckligt. Den belgiske ledamoten tyckte att 6 månader var för kort tid och föreslog 8 månader under hänvisning till engelsk lagstiftning, vari stadgades en Invändningsrätt på 6 månader. Vid omröstning enade man sig emellertid om 6 månader. A. Hasselrot: Omtillkomsten . . ., s. 13 ff. Diskussion fördes även om att endast uppfinnaren skulle ha rätt att inkomma med ansökan i enlighet med ett av Belgiens delegerade framlagt förslag. Lagerheim hänvisade då till den tyska lagstiftningen, vari man tillerkände den förste anmälaren denna rätt, och han påpekade därvid svårigheten att gå förbi den tyska lagstiftningen. A. Hasselrot: Om tillkomsten . . ., s. 23 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=