Från privilegiesystem till patent 49 Vid arbetena på anordnandet av en världsutställning i Wien 1873 återupptogs frågan om en internationell patentkongress. Denna gång lyckades man ena sig om det berättigade i en dylik kongress och kongressen öppnades den 4 augusti 1873. I denna kongress deltog inte endast av patentväsendet intresserade personer utan även representanter för olika regeringar. Sverige representerades vid detta tillfälle av maskindirektören vid Statens järnvägar E. Fränckel.^” Man diskuterade framför allt varför man borde ha ett uppfinningsskydd samt hur detta skydd lämpligen borde vara utformat. Under diskussionen om patentskyddets vara eller icke vara visade det sig, att dess bejakare till största delen representerades av praktiker, medan dess »förnekare» utgjordes av teoretiker, då framför allt av nationalekonomer. Man menade »dass Praktiker fiir Patente, Theoretiker aber dagegen sind».^^ Bejakarna framförde som skäl för sin åsikt, att patentskyddet var ägnat att driva fram nyttiga uppfinningar, förbättra produktionen och därigenom öka densamma, vilket fick till följd, att priserna kunde sänkas på varorna, således i stort sett en ekonomisk motivering. En deltagare jämförde uppfinningen med äktenskapet »denn indem ich heirate, ziehe ich Weib und Kind in meine Rechtssphäre und der Staat schiitzt sie».^- När man tar del av den diskussion som fördes, spårar man emellertid icke blott denna motsättning mellan teoretiker och praktiker utan även motsättningen mellan anhängare till antipatentrörelsen och patentinstitutets bejakare. Denna sistnämnda motsättning gör sig dock inte lika starkt gällande somden förstnämnda. Man har en känsla av att antipatentrörelsens förespråkare i någon mån redan hade resignerat inför trycket från den andra sidan.^^ Kongressen, som varade i fem dagar, enade sig slutligen om tre resolutioner enligt nedan: 1. skydd för uppfinningar borde garanteras i alla civiliserade nationers lagstiftningar, 2. en verksam och nyttig patentlag måste vila på vissa grundvalar, bland annat att endast uppfinnaren eller hans rättsinnehavare kunde erhålla patent, att utlänning ej fick vägras patent, att tiden för patentskydd borde sättas till högst 15 år, att patentavgifterna enligt en stigande skala skulle erläggas vid meddelandet om patent, att det skulle finnas C. Pieper: Der Erfinderschutz und die Reform der Patentgesetze. Amtlicher Bericht iiber den Internationalen Patent-Congress zur Erörterung der Frage des Patentschutzes, Dresden 1873, s. 4 ff. 31 Ibid. s. 51. 3- Ibid. s. 84. 33 Antipatentrörelsen kollapsade plötsligt på grund av en intensiv kampanj av företrädare för protektionismen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=