Från privilegiesystem till patent 43 tid patentet bestämde med andras uteslutande rätt ensam eller genom andra överallt inom riket utöva en uppfinning och åstadkomma de tillverkningar, varå patentet lydde. Patent kunde erhållas för: 1. nya uppfinningar i slöjd och konst, 2. förbättringar av äldre uppfinningar, såvida icke patentet i fråga ledde till intrång i förut beviljad patenträttighet samt 3. införande av i andra länder kända, men här i riket förut ej verkställda, uppfinningar, såvida uppfinningen icke var av den enkla beskaffenheten, att den kunde, efter en genom tryck förut offentliggjord beskrivning eftergöras av vemsom helst. Patent kunde erhållas för ny uppfinning upp till 15 år, medan patenttiden för förbättringar begränsades till 10 år och för utomlands känd och i riket införd uppfinning till 5 år. Såväl svenska medborgare som utländska kunde beviljas patent, dock med den inskränkningen för utlänningarna att dessa antingen inom ett år från patentets utfärdande måste flytta till Sverige för att patentet skulle fortsätta att gälla eller att de överlät sin patenträtt pä en svensk medborgare efter nämnda tid. Om flera sökande anmälde sig, skulle den äga företräde, som först hade inkommit till Kommerskollegiuni med sin ansökan. Tiden för utövningstvånget bibehölls däremot till 2 år. Redan vid riksdagen 1844—1845 ansågs 1834 års förordning i många avseenden bristfällig, varför det inom borgarståndet väcktes en motion omomarbetning av förordningen. Man menade bland annat, att patentförordningen 1834 icke givit tillräckligt skydd åt äganderätten, att frågan om meddelande av patent avseende principer borde diskuteras samt att det var otillfredsställande, att en person icke med säkerhet fick bibehålla ett en gång meddelat patent. Motionen vann ej någon framgång. Kungl. Maj:t gav samma år Kommerskollegiumi uppdrag att granska den gällande patentförordningen och upprätta förslag till ny författning i ämnet. I en motion vid riksdagen 1847—1848 anhöll man inom adeln att i en eventuellt kommande ny patentförordning bestämmelser om rätt till erhållande av patent för uppfinningar gjorda i utlandet måtte utgå ur förordningen. Man pekade därvid på det försprång i uppfinningsandan, som de länder hade, där man hade en mer utvecklad industri. Skulle dessa uppfinningar lätt införas i landet och patenteras här, skulle detta få en hämmande effekt på utvecklingen av industrin i landet och på uppfinningsandan somsådan. Av intresse är att notera, att Kommerskollegium år 1847 inhämtat yttrande frän Teknologiska institutet angående behövliga ändringar och tillägg i patentförordningen. Teknologiska institutet avgav sitt utlåtande
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=