Margret Inger 42 merskollegium i uppdrag att meddela privilegium. För att erhålla skydd ankom det sedan på privilegieinnehavaren att kungöra privilegiet tre gånger i Stockholms Post- eller Inrikes Tidning, varefter en eventuellt av privilegiet besvärad person hade två månader på sig att inkomma med besvärsskrivelse till Kommerskollegium. Skyddet var begränsat till högst 15 år men kunde även vara kortare beroende på den kostnad privilegieinnehavaren nedlagt på projektet. Prolongering av privilegiet kunde endast ske, om synnerliga skäl förelåg därtill. Ett utövningstvång var förknippat med privilegiet. Om privilegieinnehavaren icke inom 2 år bedrivit någon verksamhet, ansågs privilegiet förfallet. Intrång bestraffades med böter. Den olovligt tillverkade varan, eller om denna var försåld, värdet därav, tillföll privilegieinnehavaren såsom skadestånd. Privilegiet kunde gå i arv och skifte och genom köp överlåtas till annan svensk undersåte. Som synes kan man här återfinna bestämmelser både från engelsk och fransk lagstiftning. Redan vid riksdagen 1823 krävde adeln ändringar i 1819 års förordning. Man påpekade utövningstvångets hårdhet och föreslog, att tidsfristen för utövningen skulle utsträckas till 6 år. Privilegiet skulle icke anses förverkat efter denna tid, om privilegieinnehavaren kunde visa, att orsaken till den bristande utövningen låg utom hans förvållande. Minimitiden för privilegium borde vara 6 år och maximitiden 15 år. Lagutskottet och Allmänna Besvärs- och Oeconomiutskottet uttalade sig i frågan. De ansåg sig dock icke kunna tillstyrka motionen, då man menade, att vissa näringsidkare kunde komma i kläm i sin näringsutövning, om ett alltför frikostigt beviljande av privilegier ägde rum. Utlåtandet godkändes i prästeståndet och i bondeståndet efter viss diskussion, medan borgarståndet och adeln förordade återremiss av motionen, varefter utskotten ånyo avgav ett nytt utlåtande. De hade nu blivit klart övertygade om nyttan och nödvändigheten av vissa förändringar i 1819 års förordning. Utlåtandet bifölls i samtliga stånd. Följande ändringar föreslogs i 1819 års förordning: benämningen privilegium exclusivum borde utbytas mot ordet patent, då opinionen lätt kunde missledas genom det mindre fördelaktiga begrepp den under en längre tid vant sig vid att fästa vid benämningen privilegium exclusivum samt att tiden för utövningstvånget skulle sättas till tre år. 1823 års motion rann ut i sanden. 1834 väcktes ånyo en motion, över vilken Allmänna Besvärs- och Oeconomiutskottet uttalade sig. Utskottets betänkande bifölls i samtliga stånd. Kungl. Maj:t hade emellertid givit Kommerskollegium i uppdrag att yttra sig i frågan samma år. Kollegiet avgav därför ett förslag till förordning. I anledning av detta förslag utfärdade Kungl. Maj:t den nya patentförordningen den 13 december 1834. I förordningen stadgades, att patenträtt medförde förmån och frihet för innehavaren att under den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=