Torsten Bjerkén tog hänsyn till tredje man. Jag skulle vilja beteckna detta ställningstagande som förmögenhetsrättsligt. I 1805 års rättsfall tog domstolen däremot främst hänsyn till förhållandet mellan makarna. Detta skulle man kunna beteckna som en familjerättslig ståndpunkt. Både kring sekelskiftet 1800 och tidigare utgick man ifrån som något självklart att det var mannen som i regel ombesörjde familjens viktigare ekonomiska angelägenheter i förhållande till tredje man."*® Hos Rålamb och senare lagkommission var motiveringen för att mannen skulle företräda hustrun att hon regelmässigt saknade tillräcklig erfarenhet i ekonomiska angelägenheter.^' Motiveringen torde få betraktas som rättspolitisk. Argument av typen »äktenskapets föremål» o likn saknades hos Rålamb och på det hela taget också hos lagkommissionen.'*® Det är emellertid en sådan motivering som föres fram i 1805 års rättsfall och senare i 1832 års.*® Möjligen kan man i denna förändring se ett inflytande från romantiken. Motiveringen pekar också framåt mot 1800-talets begreppsjurisprudens. 1805 års ståndpunkt var mer rigid än tidigare. Man ansåg sig inte böra ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Detta innebar, att domstolarna inte var beredda att nyansera sin bedömning i fråga om hustruns rätt att låna pengar utan mannens medgivande med hänsyn till den — förmodligen ytterst fåtaliga —kategori av gifta kvinnor som på egen hand ombesörjde sina ekonomiska angelägenheter.®® Såtillvida kan man hålla med Malmströmomatt den tidigare ståndpunkten var mera liberal. 16 Jfr lagkommitténs ovan återgivna uttalande. Även i utländsk rätt var mannen hustruns ställföreträdare. Sålunda stadgade Code civil i Art. 220 att hustrun icke fick förplikta sig (s’obliger) utan mannens medgivande om det icke skedde i och för en rörelse som hon drev med mannens tillstånd. ALR hade som huvudregel att mannen var ställföreträdare för hustrun. ALR, Theil II § 320 stadgade explicit att alla skulder som hustrun ådragit sig utan mannens medgivande under äktenskapet var ogiltiga såvitt avsåg »eingebrachtes Vermögen». Hustrun kunde dock ha en viss självständighet, se § 205. Jfr Eva Åsbrink: Genom portar. I. Studier i den svenska kyrkans kvinnosyn kring 1800-talets början, Uppsala 1959, översikten s. 14 f. Eva Åsbrink påpekar, att Nehr.m.\n menar att målsmanskapet är grundat på Guds ord. Jfr Förarbeten III s. 158 där ett par ledamöter av LK talar om amor conjugalis som grund för en regel om betalningsskyldighet för hustrun. Jfr det av Erik Anners föreslagna schemat för indelning av motiv. Anners, Äganderätt och handelsintresse. Uppsala 1960 s. 133. Enligt Anners’ schema skulle den senare motiveringen betraktas som rättsdogmatisk. Det är Intressant att se, att det både i 1795 och 1805 års rättsfall är fråga om kvinnor som bör ha tillhört högre medelklass. 46 46
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=