Rättshistorisk undervisning — Finland 227 anknytning till den övriga historiska utvecklingen. Det betyder, att förändringarna på det rättsliga området ses mot bakgrund av de större strukturella förändringarna i det förflutna i allmänhet. Detta berör lika mycket den inhemska som den »utländska» rättens utveckling. För att nå det sagda ändamålet måste man naturligtvis begränsa sig endast till de väsentliga och huvudsakliga dragen både i den rättsliga och i den historiska utvecklingen. Likväl har det visat sig ytterst svårt att genomföra det uppställda målet, emedan de studerande inte har tillräckliga grundkunskaper i historia. Möjligen måste man i framtiden kräva behärskandet av de vid gymnasierna inhämtade kunskaperna i historia som förutsättning att deltaga i undervisningen i rättshistoria. Somkursböcker har vi begagnat ErikAnners’ Europas rättshistoria I—II och Ragnar FIemmers Finlands rättshistoria i tre delar samt två av mig och Hannu Tapani Klami skrivna artiklar över receptionen av romersk rätt i Sverige och Finland. Men emedan studenterna har stora svårigheter med det svenska språket och Flemmers verk inte mera fyller tidens krav, har vi försökt kompensera den olägenheten genom att hålla föreläsningar över så stora delar av kursen som möjligt. Mängden av föreläsningstimmar har stigit så högt som till ca 90 per undervisningsomgång. Det är meningen att på detta sätt producera eller genom att publicera föreläsningar ställa tillräckliga kompendier till studenternas förfogande. När de nämnda kompendierna blivit färdiga, kommer situationen i undervisningen att förändras. Det blir möjligt att förminska föreläsningarnas andel i undervisningen, och t.ex. utöka de praktiska övningarnas andel i stället. Betydelsen av undervisningen är naturligtvis svår att definiera. Man kan endast ge studenterna information om meningen med ämnet och den är, att giva dem en så realistisk och så verklighetstrogen bild som möjligt av de faktorer, som påverkar och står bakom de rättsliga förändringarna och den rättsliga utvecklingen. Det förefaller mig, att man har åtminstone i någon mån lyckats i förverkligandet av detta ideal. Det finns ju knappast på något annat område av undervisningen bättre förutsättningar att giva material till uppbyggandet av den mera djupgående åskådningen över rätt och lag. Jag har för min del fått den uppfattningen, att rättshistorien uppskattas i dag något mer än för några år sedan —i synnerhet bland de studerande, men kanske inte lika mycket bland äldre forskare i positiv rätt. Beträffande rättshistoriens betydelse för forskarna i juridik, måste man konstatera, att läget inte är särskilt tillfredsställande. Forskarna plägar visserligen avfatta en kort historisk relation för den inledande delen av sina avhandlingar, men det sker vanligen utan något nämnvärt iakttagande av den historiska utvecklingen och innehåller nära nog endast en skildring av normförändringarna. Orsakerna till förändringarna eller några större
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=