Hustruns rätt att låna pengar sig felaktigt, när tidigare praxis från 1700-talet blir känd för forskningen. Möjligheten finns naturligtvis, att 1795 års rättsfall utgör exempel på ett »feldömt» mål, som inte låter sig förenas med tidens förhärskande rättstillämpning. Det kan finnas orsak att granska de skäl som talar för att 1795 års rättsfall fullföljer en äldre tradition i praxis. Redan av de diskussioner i stora lagkommissionen som tidigare omtalats, framgår att rättsläget var oklart betr hustruns rättsliga handlingsförmåga. De förut citerade uttalandena av olika ledamöter bär vittne om denna osäkerhet. Rålamb hade tidigare ansett att frågan fick bedömas med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.^'* Men det finns ytterligare en omständighet som talar för att 1795 års fall inteutgjordeett enstaka undantag. En liknande utveckling som jag antagit för svensk rätts del, kan nämligen iakttas i Danmark. Den danske rättshistorikern Thoger Nielsen som undersökt Hojesterets praxis under tiden 1685—början av 1800-talet, har visserligen inte dragit fram något rättsfall som berör hustruns rätt att åta sig gäld. Han diskuterar emellertid utförligt rättspraxis i anslutning till föreskrifterna angående minderårigas rättsliga handlingsförmåga i Danske Lov och kompletterande författningar.^-'* Nielsen kommer till resultatet att lagens bestämmelser som innebar att skuldebrev och andra gäldsåtaganden av omyndiga skulle anses ogiltiga, tillämpades mera strikt i slutet av den undersökta perioden än tidigare. Under den tidigare delen av perioden bedömde Hojesteret om ett gäldsåtagande skulle godtas eller ej med hänsyn till omständigheterna in casu. Därvid tog man bl a hänsyn till omkrediten använts »til deres Nodvendighed».'^** Nielsen ser de kompletterande författningarna —förordningar av 1754 och 1804 —mot denna bakgrund: »Lovgivningsmagten fandt det nodvendigt noje at indprente Respekten for Umyndighedsreglerne.» Det ligger nära till hands att jämföra dessa danska författningar med den svenska KF den 7 juni 1749 til hämmande af hwarjehanda med Ungdomen föröfwande bedrägerier.'^^ Förordningen visar att respekten för motsvarande svenska lagregler inte heller ansågs tillfredsställande. Huruvida den bristande respekten avspeglade sig i domstolspraxis är inte känt. 'Vidare har jag med rätt eller orätt tyckt mig finna en viss utveckling i HD:s praxis mellan 1795 och 1805 års fall. De båda förut redovisade rättsfall som ligger i tiden mellan 1795 och 1805 års fall intar enligt min 13 Om LK jfr ovan not 15 och 16. Om Rålamb jfr ovan vid not 11. Th0Ger Nielsen: Studier over .xldre dansk Formueretspraksis. Et Bidrag til dansk Privatrets Historie i Tiden efter Chr. d. V’s Danske Lov. Ak. avh. Khvn 1951. Nielsen, a.a. s. 236. Nielsen, a.a. s. 235. Modée IVs. 2869. Jfr Malmström i Minnesskrift ägnad 1734 års lag s. 108.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=