Rättshistorisk forskning i Sverige Av Professor Kjell å. Modéer 1 »Potz Donner, haben wir das alles getan.» Den klassiska repliken av den svenske kungen Fredrik I av Hessen på det imposanta hyllningstalet till hans ära kan svenska rättshistoriker knappast utbrista när de betraktar resultatet av forskningen inom denna vår disciplin i Sverige under efterkrigstiden. Den senaste exposén över svensk rättshistorisk forskning är Gösta Hasselbergs eleganta översikt avseende åren 1948—1968, vilken publicerades i den skrift som utgavs av Statens råd för samhällsforskning i samband med dess 20-åriga tillvaro 1968.^ Hasselbergs exposé visar med all önskvärd tydlighet att den i och för sig imponerande produktion av rättshistoriska monografier, som publicerades under denna tidsperiod, emanerar från ett brett spektrum av forskarkamrar, placerade i skilda discipliner inomde juridiska, teologiska och filosofiska fakulteterna. Den redovisade produktionen visar, att ämnet rättshistoria i allt större utsträckning utvecklats till ett tvärvetenskapligt ämne, som intresserar forskare från skilda fakulteter. Det belägger således förhållandet att rättshistorien inte, som ursprungligen var fallet, är ett forskningsämne enbart inmutat av och för jurister av skilda kategorier, vetenskapsmän, lagstiftare och praktiker. En väsentlig anledning härtill är naturligen den utsatta situation ämnet haft inom de juridiska fakulteterna under efterkrigstiden. Hotet om indragning av de rättshistoriska forskarresurserna har inte befordrat någon ökad rekrytering till ämnets företrädare vid universiteten. Jag väljer att presentera den rättshistoriska forskningen i Sverige genom att anknyta till Hasselbergs framställning och redovisa de senaste tio årens rättshistoriska produktion. Därefter kommer jag att behandla dagens, redan * Gösta Hasselberg: Rättshistoria. 20 års samhällsforskning. Statens råd för samhällsforskning 1948—1968. Sthlm 1969. s. 107.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=