184 Yrjö Blomstedt kanske var hans stora samlarvurm; trots sitt dåliga rykte som »arkivtjuv» gjorde han bestående insatser att rädda en del viktiga notiser från sedermera vid Åbo brand förlorade källor. (Detsamma gäller f.ö. också Matthias Calonius.) Efter Nordström var det först Jaakko Forsman, professor i straffrätt och rättshistoria, som genom sin lärobok (1896) i den finska lagstiftningens historia i slutet av förra århundradet försökte sig på en helhetsbild av finsk rättshistoria. Bokens andra band utkom dock aldrig. Ämnet rättshistoria förekom i benämningen av en lärostol för första gången i 1852 års universitetsstatuter för Kejserliga Alexanders Universitetet i Helsingfors och då i samband med straffrätt. Genom att grunda en extraordinarie professur i ämnet rättshistoria fick ämnet skarpare konturer, men genom att den förste innehavaren av lärostolen, professor Ernst Estlander nästan oavbrutet var riksdagsman i närmare fyrtio år (1907—45), blev hans insats mindre än vad man hade väntat sig efter en del högklassiga arbeten om klander å lösöre och om förmynderskap under äldre tider. Dessutom var ämnet rättshistoria långt in på 1940-talet blott ett sk. särskilt examensämne med ytterst snäva fordringar (dock obligatoriskt). Ragnar Hemmer, som gått i Estlanders fotspår, och behandlat vissa centrala ämnen inomlandskapslagarna, blev Estlanders efterträdare redan på 1930-talet, men först på 1950-talet ombildades lärostolen till en ordinarie professur i rättshistoria (sedermera i rättshistoria och romersk rätt) samtidigt som ämnet blev ett trebetygsämne. När Hemmer nådde pensionsåldern, fanns det egentligen ingen återväxt. De sökanden, som i första omgången ställde upp, var prominenta jurister, vars forskningar blott delvis behandlat frågor i rättshistoriskt perspektiv. Och båda blev snabbt män i staten: Antti Hannikainen justitiekansler och slutligen president i Högsta Domstolen, Eero Manner justitiekanslersadjoint samt slutligen justitieråd och konsulterande tjänsteman vid utrikesministeriet. Så det blev då jag som fick flytta över från den profana historien och rida för rusthållet med mera historisk än rättslig kompetens. I Åbo upprättades vid Turun yliopisto vid dess nygrundade juridiska fakultet en lärostol i allmän rättsvetenskap, vilken benämning även innefattade rättshistoria och romersk rätt. Dess förste innehavare blev Otto Brusiin, som hade stora historiska intressen, om ock han internationellt var mera känd som rättssociolog och rättsfilosof. Hans arbeten om 1600talets och 1700-talets juridiska disputationer i Åbo (Wexionius och Bilmark var hans forskningsobjekt) blev dock aldrig fullbordade; han avled plötsligt några månader efter att ha avgått med pension 1973. Vid sidan om kungsådran har det funnits ett visst intresse för rättshistoria och närstående problemkomplex även på andra håll. över forskningar inomämnena etnologi och etnografi och särskilt om jakt- och fiske-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=