Rättshistorisk forskning i Finland Av Professor Yrjö Blomstedt 1 När jag nu tar ordet och försöker att ge en bild av det rättshistoriska forskningsläget i dagens Finland, så både måste och vill jag fatta mig ganska kort. Vi har numera alltså två professurer i rättshistoria i Finland, en — grundad 1907 — vid Helsingfors universitet och en vid Åbo finska univcrsitet (Turun yliopisto) — grundad på 1970-talet genom delning av professuren i allmän rättsvetenskap; båda är för närvarande obesatta. Trots att tjänsterna varit vakanta i några år, har man inte kunnat se någon större uppsving av rättshistorisk forskning. Egentligen har bara Lars Björne, som disputerade i våras med en avhandling om de politiska rättegångarna i Finland på 1920- och 1930-talen, presterat ett s.k. respitarbete. Det är fråga om en översikt —beklagligtvis ganska ytlig och summarisk — om den tyska doktrinens påverkan i den finska civilrättsutvecklingen. Björne är elev av Otto Brusiin och Hannu Tapani Klami; den sistnämnde, som är professor i allmän rättslära vid Åbo finska universitet, publicerar böcker, stenciler och artiklar på löpande band. För en tid sedan utkom ett översiktsverk om 1800-talsjuridiken i Finland (»Oikeustaistelijat», dvs. Rättskämparne). Av andra professorsämnen har Heikki YliKANGAS, som numera sköter min förra tjänst som professor i rättshistoria med romersk rätt vid Helsingfors universitet, behandlat den sk. stora lagkommissionens arbete i sin avhandling om Sven Leijonmarcks insats och dessutom bedrivit mycket djuplodande forskningar i ämnet historisk kriminologi. Osmo Jussila åter har försökt sig på finsk statsrättshistoria. Antero Jyränki är en rutinerad statsrättshistoriker med insikter om de rättsliga tankeformerna på 1800-talet, Eero Backman åter en ung jurist med intressen i både straffrättens historia och rättssociologi. Man kan också omnämna planerna att publicera en handskrift av Magnus Erikssons lands-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=