Torsten Bjerkén hans egen. Det sistnämnda hade han visat genom att inge hennes bouppteckning till Svea Hovrätt, oaktat han var bosatt inom Göta hovrätts jurisdiktion. Skuldebrevet var utgivet »under den långa tid mannens målsmanskap de facto warit hwilande». Enligt NRev framgick vidare av lagens stadgande i GB 11:4 å ena sidan, att genom makes »förgörelse» uppkommen skuld inte skulle belasta andra makens lott i boet, å andra sidan, att »båda makarne lagligen kunna göra skuld». Därjämte åberopade NRev 1795 års dom »i alldeles lika beskaffad fråga».-® De argument som åberopats av NRev i 1795 års betänkande återkommer såtillvida att NRev anser att det framgår av GB 11:4 att hustrun på egen hand kan göra gäld, men nu går argumenteringen huvudsakligen ut på att mannen tyst medgivit hustrun att självständigt ombesörja sina ekonomiska angelägenheter och därmed inte utöva sitt målsmanskap. Utgångspunkten är alltså, att målsmanskapet i normala fall innebär bestämmanderätt för mannen beträffande hustruns försträckningsavtal. Högsta domstolen var inte beredd att hålla fast vid den ståndpunkt domstolen intagit tio år tidigare. De i målet deltagande ledamöterna Sebenius. Stockenberg, Georgii och von Köhler »tillstyrkte fastställelse af Hofrättens öfwerklagade Dom» utan egen motivering. Presidenten Gyllenborg kunde inte bestämma sig, då målet föredrogs den 9 april. Han avgav sitt votum den 2 maj. Gyllenborg var skiljaktig. Han »yttrade sig så mycket mera i und. tillstyrka bifall af NRev betänkande, utan anseende å den derutinnan åberopade K Mts domaf den 11 maj 1795, sombetalning af i frågawarande revers ej förr än efter Generalskan Schönströms död borde utgå, och då den samma af Generalskans enskilte lott i boet af contanter och lösören kunnat gäldas, enligt GB 11 Gap. 4 § mannens (sic!) lagligen tillkommande giftorätt derigenom ej blifwit förminskad». Gyllenborg ansåg alltså att reversen var giltig. Han fingerade ett samtycke från mannens sida ungefär på samma sätt som i nutida svensk rätt samtyckte ofta fingeras föreligga till underårigs rättshandlingar.-' Dom i enlighet med majoritetens uppfattningutfärdades den 23 maj 1805. Målet skiljer sig i ett par hänseenden från 1795 års fall: skuldebrevet var intecknat och HovR hade i 1805 års fall uttryckligen omnämnt att den funnit det styrkt att hustrun inte behövt lånet för sin bärgning. Det förstnämnda förhållandet synes inte ha haft någon inverkan på utgången. Det sistnämnda kommenterades ej av NRev eller HD, och synes ej ha tillmätts någon avgörande betydelse. HovR:s uttalande om syftet med lånet 10 -• Vid genomgången av NRcv:s betänkanden under den gustavianska tiden har jag bara vid detta enda tillfälle sett en tidigare dom uttryckligen åberopad i betänkandet. Hänvisningen till 1795 års dom har skrivits till i efterhand. Jfr Nehrman (1729) ovan not 17. Liknande framställning för nutida svensk rätts del betr. underåriga, Ä. Malmström: Civilrätt. 7 uppl. Lund 1977 s. 40.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=