Hustruns rätt att läna pengar föreslog emellertid att hustrun skulle ansvara för reversen fullt ut: »men som hustru Öberg och hennes man en för bägge och bägge för en förbundit sig till betalning af det uti Manufacturdisconten upptagne Lån, och då mannen icke njutit afträdesförmon icke /h/eller någon skäl förekommit till hustru Öbergs befrielse från den jämlikt 3 § 11 Gap. GB, henne lika med hennes man för en så beskaffad skuld åliggande answarighet, hwaraf synes följa, att den äfwen för framtiden och hwad som brister uti den afstådda egendomen bör fortfara emot hwad uti sist åberopade § stadgat finnes, mannen ofta ensam kunna få gälda den skuld, som av bägge makarna gemensamt förskriven är eller ock hustrun för sin andel däri erkännas en (sic!) slags afträdesförmon, utan att hafwa wist sådane olycksfall som dertill efter Författningarne kunna gällande anses.» Detta blev också HD:s enhälliga beslut och KMts dom utfärdades den 23 januari 1805. RR:s och HovR:s tankegång, att målsmanskapet skulle medföra att hustrun efter boskillnad ej svarade för framtiden för skuld som hon gemensamt med mannen åtagit sig, underkändes. Den synes ha byggt på uppfattningen att hustrun egentligen inte själv åtagit sig betalningsansvar och att mannen inte kunde förplikta henne för framtiden.-^ Gemensamt för de två sista refererade rättsfallen är, att mannen i båda fallen godkänt hustruns rättshandling. I målet Engzelius ./. Schönström (1805) ställdes emellertid HD inför samma problem som i 1795 års fall.^^ Mannen hade inte godkänt rättshandlingen. Generalmajoren A. D. Schönströms avlidna hustru, Helena Hästesko, hade sedan omkring tio år levt skild från mannen, utan att makarna var skilda enligt lag. 1798 hade hon utfärdat ett skuldebrev till innehavaren å 2.000 rdr rgds, som häradshövdingen Lorentz Engzelius nu sökte betalning för. Skuldebrevet var intecknat i fastigheter som tillhörde fru Schönström. Svea HovR yttrade i dom 28 maj 1804 att fru S. hade utgivit förskrivningen då hon stod under mannens målsmanskap, men utan mannens »samtycke och wettskap, hwilket ej kan wisas derföre hafwa upphört, att fru S. på flera år ej welat bo tillsammans med sin man och att hon fått afkastningen af sin ärfda jord sjelf uppbära och förwalta, och som med lagens stadganden uti GB 9: 1, 11:6 samt HB 1: 8 och 10: 3 icke öfwerensstämmer, att hustrun utan mannens kunskap skulle göra gäld och utgifwa ensidiga skuldebrev» så kunde skuldebrevet icke anses giltigt. HovRtilläde, att fru S. inte behövt pengarna hon fått för sin bärgning. NRev ansåg inledningsvis, att mannen stillatigande hade medgivit hustrun förvaltningsrätten till sin egendom, som han erkänt vara avskild från Jfr diskussionerna i stora lagkommissionen. Förarbeten III s. 157 ff, 168 ff. Just. rev. prot. 1805. Del III fol. 1126. Del IV fol. 1281. Domen i Just. rev. reg. 1805. Del I fol. 1234. 9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=