Magnus Erikssons Stadslag 147 bord på fartyg eftersom leden inte förde till »utrikes ort» eller »annat land». Det finns därför näppeligen något intresse av att införa ett fjärde Aspasund, som skulle ligga vid den nordostliga infartsleden eftersomdenna inte ledde till främmande land eller till städer utomriket. Att skärkarlarna enligt vissa handskrifter skulle falla under landslagen och enligt andra under stadslagen är uppenbarligen inte en tillfredsställande läsning eller tolkning. Ettdera borde gälla och Wessén synes anse den text, som innehålles i hs Moch hs B 127 a vara den riktiga.®^ Texterna i övriga handskrifter skulle bero på missförstånd hos avskrivarna, som inte hade klart för sig innebörden i den ålderdomliga satskonstruktion, som de två övriga handskrifterna uppvisade. Skärgårdsbefolkningen skulle med andra ord lyda under stadslagen ifråga ombegångna brott. Fråga är då om detta kan styrkas genombevarat domboksmaterial. Till en början må dock något sägas om vad som skall förstås med »skärkarlar». Att därmed menas den bofasta skärgårdsbefolkningen framgår av uttrycken i hs M inländzka vtan j skäriom bygge, resp. inlänska, vtan i skiärum byggia i hs B 127 a.®'^ Men därmed är inte någon fast geografisk gräns angiven och även om detta måhända inte var vanligt vid denna tid, så måste dock en viss uppfattning om skärgårdsbegreppet förutsättas, för att de angivna handskrifternas uppgifter skall framstå som meningsfulla. En stor del av Stockholms skärgård har i gammal tid varit sammanfattad under beteckningen Värmdö skeppslag. Den södra gränsen för detta skeppslag följde landskapsgränsen mellan Uppland och Södermanland. Den gick alltså från södra delen av Stockholm i farleden mot nuvarande Vaxholm, vek vid Kungshamn söderut genom Skurusundet, vid Duvnäs österut genom Lännerstasunden, över Baggensfjärden, genom Fällström, därifrån i sydostlig riktning över Ingaröfjärden, vid mötet med Nämdöfjärden i ostnordostlig riktning över denna fjärd och till slut mellan Nämdö och Runmarö ut i havet. Den övre begränsningslinjen följde farleden i nordostlig riktning mot Furusund men vek vid Yxlan av i ostlig riktning ut mot havet, så att Yxlan och Blidö föll utanför skeppslaget. Ljusterö hörde alltså till skeppslaget till år 1889, då denna ö överfördes till Åkers skeppslag.®" Fråga är emellertid om skärgårdsbegreppet därmed är täckt. Det torde inte vara i överensstämmelse med den gängse uppfattningen att på detta sätt inskränka skärgården till Värmdö skeppslags område. Såväl norrut som söderut har man anledning att föra vissa delar till skärgården. Yxlan, Wessén i Holmbäck—Wessén: Magnus Erikssons stadslag s. 195 kommentar 76. Se föregående not. Jfr Bertil Hedenstierna: Stockholms skärgård, Kulturgeografiska undersökningar i Värmdö gamla skeppslag, Stockholm 1949 ss. 9—10.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=