Gösta äqvist Om man på en karta betraktar de tre aspasund, som det är fråga om, det vid Dalarö, det mellan Runmarö och Nämdö samt det finska norr om finska Utö, så visar det sig att de är belägna näranog på en och samma räta linje, somgår i västsydvästlig—ostnordostlig riktning. Betraktas Aspasund vid Dalarö och Aspasund i finska skärgården som ändpunkter på denna räta linje och fälles en normal från denna linjes mittpunkt, så träffar denna normal det nuvarande centrala Hälsingland. Ur avståndssynpunkt kan man därför anse det skäligen likgiltigt, vilket Aspasund, som varit avsett i HL K VII. Däremot är det givetvis inte likgiltigt vilket sund, som hälsingarna på den tid lagen formulerades, avsåg med beteckningen. Eftersom MEStL tidsmässigt inte är alltför avlägsen från HL, är det emellertid rimligt och troligt att även HL med sitt Aspasund måste ha avsett samma sund, som MEStL, vilket enligt den uppfattning som här framförts måste vara Aspasund vid Dalarö. Hjärnes reflexion om til aspasunda som pluralform har ingenting med Aspasund i HL att göra utan anknyter till bestämmelserna i MEStL. Han är inte främmande för tanken att formuleringen kunde vara avsedd att täcka två skilda infartsleder till Stockholm.®^ Men han anser även att den kan syfta på skilda delar av ett och samma sund och han har då i tankarna sundet mellan Runmarö och Nämdö. Anser man att med formuleringen i plural åsyftas två skilda infartsleder så finns yttreligare ett Aspösund, i så fall ett fjärde, som kan ifrågakomma. Det är den vid den nordostliga infartsleden cirka 3 km sydväst nuvarande Furusund belägna arkipelagen, där tre öar bära namnet Aspö och där utomordentligt goda hamnmöjligheter finns såväl vid de nämnda aspöarna som vid de stora öarna Högmarsö och Hemmarö. Trakten är intressant även därför att den är belägen mittför det Kungshamn (Yxlan) som tidigare varit diskuterad.®^ Hur tilltalande det än må synas från vikingatidens betraktelsesätt att i detta Aspösund och Kungshamn se en samlingsplats för ledungsflottan så representerar dock MEStL på 1300-talet en annan tid med mera praktiska synpunkter. Under den tidsperiod, som förflutit sedan vikingatidens slut har tre korståg från svensk sida ägt rum mot Finland och resulterat i att Finland blivit ett svenskt land — ett biland om man så vill —men i varje fall ett land, som hörde till Sverige och som därför inte var ett främmande land. Det är emellertid om »brott i andra land eller i andra städer utom riket» som R XII pr behandlar. Om den nordostliga utfartsleden till Åland och Finland begagnades, så skulle ett Aspasund vid denna led inte ha någon större betydelse som gränsstation för uppgörelser om brott omOvan SS. 140—141 samt Hjärne, a.a. s. 180 Jfr not 48. ®- Jfr ovan diskussionen ss. 131—132. 146
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=