Magnus Erikssons Stadslag och vid ett tillfälle landstego från Finland av Sigismund uppbådade trupperer i Roslagen. Den omständigheten att de svenska krigen under 1600-talet till övervägande delen fördes på främmande botten kan även ha bidragit till uppfattningen att försvaret av skärgården i stort sett kunde ignoreras. Av Riksregistraturet framgår att Gustav II Adolf år 1623 föranledde bönderna på Värmdön att uppkasta den skans, som sedan återfinnes på Sven Månssons karta av 1640.^^ EftersomSandön inte hade någon tillgång till sten blev förmodligen skansen en enkel träskans och följaktligen föga effektiv."^ Om den någonsin prövats för sitt egentliga ändamål kan väl anses tvivelaktigt. Under Carl X Gustavs polska krig synes man emellertid ha kommit till den uppfattningen att infartsvägarna till Stockholm på något sätt borde skyddas och det hemmavarande rådet har 1656 beslutat att förse Landsort, Dalarö, Sandhamn och Vaxholm med fort.’^® Så vitt man kan se kom vid detta tillfälle endast befästningen vid Dalarö till utförande, vilket ytterligare markerar den södra infartens till Stockholm betydelse. Sedermera tillkom befästningsanordningarna vid Vaxholm och på Rindön vid Oscar Fredriksborg men dessa kan självklart inte betraktas som något försvar för skärgården eller inseglingslederna utan som ett försvar i huvudstadens omedelbara närhet. För skärgårdens och inseglingsledernas vidkommande kvarstår skansen vid Dalarö och de enkla försvarsanordningarna på Sandön som det enda som gjorts av fasta anordningar. Därmed är dock markerat vilken vikt man fäste vid dessa två leder. Den nordöstra leden saknade alltså allt försvar, något som visade sig ödesdigert när under den stora ofreden den ryska galärflottan brände stora delar av skärgårdsbebyggelsen sommaren 1719. Den ryska flottan kom från Åland, denna helt försvarslösa led. 145 Det har tidigare i denna framställning angivits att man ifråga om Aspasund har haft tre olika lokaliteter att välja mellan och att förbistringen bland rättshistorikerna därför i detta spörsmål har varit mycket stor. Vad som närmast föranlett de divergerande uppfattningarna om Aspasunds förläggning har varit FILrs bestämmelser omskatt och ledungslama i K VII. Här likställes ledung utanför Aspasund med att den går över havet. Ur HL:s synpunkt måste alltså detta Aspasund ligga ganska långt bort. Riksrådets protokoll, del XVI ss. 490—492 samt Sandön på 1671 års skärgårdskarta hos Jansson: Skärgårdsliv i forna tider, del II s. 64. Om Sandöhamns skans se närmare Jansson: Skärgårdsliv i forna tider, del II s. 63—66. '* Riksrådets protokoll, del XVI s. 490—492 samt Jansson: Dalarö s. 121—125. Ovan SS. 138—142. 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=