Hustruns rätt att låna pengar 7 utan samtycke, däri mannen själv äger del, dels skadeligen försäljning av hennes fasta gods om vars behållande Lagen vid alla tillfällen drager särdeles omsorg, dels ock att hustrun ej måtte genom borgens ingående blottställas för det äventyr att betala annans gäld därav hon någon nytta icke hämtat». Det sistnämnda gällde icke i detta fall, då hustrun erkänt sig ha fått valuta för skuldebreven. HD godtog NRevrs betänkande »på däri upptagne grunder». Det innebar att RR:s dom fastställdes. Någon diskussion inomHD finns inte återgiven i protokollet. I avgörandet deltog fem ledamöter: Hisinger, Evelius, Widegren, Wåhlin och von Ackern. KMt:s dom är daterad den 11 maj 1795. I domen återgavs NRev:s motivering i något förkortat skick. Hovrättens avgörande grundade sig tydligen på en analogisk tolkning av GB 9: 1, 11:6 och HB 10: 13. Enligt HovR borde samma regel gälla för hustruns möjlighet att stifta gäld som för hennes möjlighet att med bindande verkan sälja egendom och ingå borgensförbindelse. Dessa fall var ju uttryckligen reglerade i GB 11:6 och HB 10: 13. På detta sätt bestämde hovrätten innebörden av mannens målsmanskap i enlighet med Nehrmans uppfattning i föreläsningarna över giftermålsbalken. NRev tolkade de angivna lagrummen restriktivt. NRev ansåg att de inte avsåg andra fall än dem som uttryckligen angetts i lagtexten. Lagens bestämmelser kunde inte utsträckas till att gälla hustruns penninglån. NRev kom framtill denna ståndpunkt genom ett teleologiskt resonemang: de av hovrätten åberopade bestämmelserna hade andra syften än att förhindra att hustrun upptog penninglån. Men slutsatsen, att av hustrun utan mannens samtycke utfärdade skulebrev var giltiga, var inte utan vidare given. NRev har främst hämtat stöd i GB 11:4 för att komma till denna slutsats. NRev har ansett att lagrummet förutsatte att rättshandlingar som hustrun företagit utan samtycke var giltiga. Enligt NRev:s av HD enhälligt godtagna uppfattning hade GB 9: 1, som handlade om mannens målsmanskap, inte någon generell betydlese som norm för hustruns möjlighet att företa rättshandlingar. Rättshandlingar som inte var direkt förbjudna skulle bedömas med hänsyn till syftet med lagbestämmelserna. När den gustavianska högsta domstolen nästa gång skulle ta ställning till om ett av hustrun utfärdat skuldebrev kunde anses giltigt, var fakta i målet något annorlunda. Rättsfallet Åkerhielm ./. Storkenfeldts änka Gustawa Åkerhielm (1804) skilde sig från 1795 års fall såtillvida att det var fråga omett skuldebrev somutfärdats av mannen.^^ Mannen och hustrun hade separerat utan äktenskapsskillnad. Makarna hade slutit ett avtal — »avhandling» —enligt vilket mannen avstått från -- Just. rev. prot. 1804. Del I fol 1096, 1122, 1201, 1251. Domen i Just. rev. reg. Del I fol 1435.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=