Magnus Erikssons Stadslag 139 Även om antalet aspöar måste anses förhållandevis stort är det dock huvudsakligen tre, somhar gjort anspråk på att vara de i MEStL omtalade. Detta hänger samman med att man rimligen måste söka MEStL:s Aspö vid någon infartsled, där utrikes från kommande skepp brukar angöra Sverige. Härigenom reduceras antalet högst betydligt. Man kan utan vidare säga att antalet blir högst tre. Det är Aspösund vid Dalarö, det andra stället är Aspösund mellan Runmarö och Nämdö och det tredje är det innanför Utö i finska skärgården belägna och omtalade Aspösund^ vars överskridande är likställt med att ledungen går över havet och som omtalas i HL K VII. Till en början bör ur diskussionen kunna avföras frågan om Aspö mellan Runmarö och Nämdö. Dess främste talesman torde vara Ahnlund, som i Stockholms historia före Gustav Vasa framhåller några omständigheter, som talar för denna lokalitet.^^ Här finns Nämdö böte, en hög klippa, som säkerligen varit mycket lämpad för vårdkase, här finns platsen för en annan böte, nämligen Bötsholmen, här skulle vara sydgränsen för Roden och här skulle till slut vara en känd farled vid insegling. Nämdö böte och Bötsholmen är rätt, sydgränsen för Roden anses numera vara helt felaktig och den kända farleden för insegling är helt fel, såtillvida att den aldrig funnits i historisk tid, så att den har kunnat beläggas. För att börja med det sista, så har med till visshet gränsande sannolikhet farleden gått genom Sandhamnsleden. Det kan visserligen inte beläggas förrän från början på 1600-talet, då lotsverksamheten började bedrivas i större omfattning och då lotsarna bodde på Eknö. Och det har de gjort sedan 1200-talet, då Magnus Ladulås överlämnade denna ö till Clara kloster jämte andra skärgårdsöar i denna trakt.^^ Med den konservatism som utmärker sjöfarten kan man vara övertygad om att sjöfarten tagit denna väg och inte vägen genom Aspösund mellan Runmarö och Nämdö, där farvattnen tillhöra de mest grunduppfyllda, som gå att uppleta på ostkusten. Visserligen kan man säga att med en nivåsänkning på 0,5 cm per år skulle sexhundra år före nuvarande tid vattennivån vara cirka 3 meter högre men det skulle enbart innebära att land, som nu är öar, då skulle ha varit grund och problemet alltså kvarstå. Av Johan Månssons sjöbok framgår förövrigt med vilken noggrannhet man måste manövrera redan vid denna tid utanför Sandhamn för att undgå de faror, som hotade och där den tidens tekniska hjälpmedel inbjöd till iakttagande av all försiktighet. Bötarna har ingenting med en forntida »fyrbelysning» att göra."*^ De utNils Ahnlund: Stockholms historia före Gustav Vasa, Stockholm 1953, s. 71—72. ** DS 1001. Jfr Jansson: Skärgårdsliv Del II s. 43. Jfr diskussionen mellan I. Modéer och T. Karsten i Namn och Bygd 1939 och 1941.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=