Magnus Erikssons Stadslag 135 ning.^® Att lotsarna bosatte sig här, måste ha samband med den söderifrån kommande sjöfartens behov av hjälp vid färden in till Stockholm. Och närmaste hamn för den söderifrån kommande sjöfarten var Korshamn och den sydväst om Korshamn befintliga skärgården innanför nuvarande Kofoten med dess ypperliga ankringsmöjligheter. Sandhamn har för dåtidens, liksomäven för nutidens skeppare, erbjudit den fördelen att denna väg snabbt leder till havs med de större och öppnare vatten, som även möjliggör en enklare och mer obehindrad navigation. Särskilt för gamla tiders segelsjöfart med de svårmanövrerade skepp, som kom att efterträda de äldre roddarskeppen, måste möjligheten att snabbt komma till havs ha framstått som mycket lockande. De större möjligheter, som erbjöds genom 1640 års seglationsordning tycks också omedelbart ha tagits tillvara. Få år senare, år 1644, utkom nämligen Johan Månssons sjöbok,^® som just tog Sandhamn till utgångspunkt för sina seglationsbeskrivningar. Han beskriver ingående och med sakkunskap de olika grunden utanför Sandhamn och härifrån anger han de olika »kooserne» till skilda orter på andra sidan Östersjön och på den finska sidan med början från finska Utö och sedan runt till Hangö, Odensholm i Estland, Simpernäs, Dagerort o.s.v. ända till »Norra Udden», vilket är Ölands norra udde. Från ungefär samma tid eller år 1640 sker den första kartläggningen av dessa öar, särskilt Eknö, som är Sandöns huvudö och Sandön själv genom lantmätaren Sven Månsson.^^ På hans karta av detta år 1640 framgår inte bara att genom det trånga sundet mellan Sandön och Ek(e)holmen, den senare nu mest känd som Telegrafholmen, framgick »skipsleden fram åts Riga», utan även att man vid denna tid hade en »Sandöhampns skanz», ungefär där det nuvarande tullhuset är beläget. Visserligen hade handelsskepp till annan utrikes ort än Estland och Livland inte tillstånd att uteller inlöpa denna väg men uppenbarligen var leden känd och man kunde befara att fientliga fartyg denna väg kunde bana sig in i den svenska skärgården. Till dennas försvar uppkastades 1623 en skans av bönderna i Värmdö skeppslag,^® varför man får förmoda att även folk för dennas betjäning var stationerat här, även om någon bofast befolkning inte ännu Om lotsbefolkningen på Runmarö se närmare E. Alfred Jansson: Skärgårdsliv i forna tider, Del I. s. 118 ff. Een Siö-Bok, Som innehåller Om Siöfarten i öster-Siön, Jämwäl om Koosar, Landkänningar, Streckningar, Inlopen, Banckar och Grunden. The Enfaldigha Siöfarende til tiänst, Underwijssning och Rättelse, Kortelighen sammansatt Aff Johan Månsson, Styrman, medh sin eghen bekostnadt, och fins hoos honom til kiöps. Tryckt i Stockholm aff Ignatio Meurer, Ähr 1644. Se härom närmare Jansson: Skärgårdsliv i forna tider Del II s. 46. Angiven å kartan hos Jansson, a.a. s. 48.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=