Gösta Äqvist genom Fällströmmen över Ingarö och Jungfrufjärdarna ledde till Dalarö och sedan vidare över Mysingen antingen genom Danziger gatt eller via Landsort till öppna vatten söderut. Man frågar sig under sådana förhållanden varför inte Korshamn kan förläggas till den vik vid Värmdölandets sydöstra sida, som vätter åt Nämdöfjärden. Viken heter så än i dag. Namnet för platsen kan givetvis inte beläggas till medeltiden men med hur många namn och platser kan med säkerhet så göras? Läget vid en av skärgårdsbefolkningen livligt frekventerad led mot Stockholm kan inte vara bättre och avståndet till Djurhamn, som var och under stormaktstiden blev en allt viktigare hamn för den svenska flottan understiger 10 km. Om man bortser från det i kung Valdemars jordebok befintliga itinerariet från 1200-talet med beskrivning över lederna i de svenska skärgårdarna från Utlängan i Blekinge till Reval i Estland,så finns segelbeskrivningar först från slutet av 1500-talet och 1600-talet. Hade tidigare större delen av utrikessjöfarten tagit vägen via Djurhamn söderut mot Dalarö och Landsort, så kom under 1600-talet genom de svenska besittningarna på andra sidan Östersjön utfarten genomSandhamn att få en allt större betydelse. Härtill har för flottans del säkerligen bidragit den upptäckt av Kanholmsleden som ägde rumi början av 1600-talet, då bonden Jöns Olofsson i Sollenkroka fann leden förbi Kanholmen, norr och öster om Vindö.^- Därmed blev också klart att man inte längre behövde gå den krokiga och för segelfartygen svårnavigabla vägen genom Vindöström och Simpströmmen utan på en gång kunde gå över Kanholmsfjärden, förr Haröfjärden, mot Sandhamn. På grund av en del av 1600-talets seglationsbestämmelser^^ kunde visserligen inte denna led fullt utnyttjas men sedan uppmjukning av bestämmelserna ägt rum för fartyg till Estland och Livland,^^ blev ett livligare utnyttjande möjligt. För flottans del var emellertid alltid den nyfunna vägen en tillgång och att den med tiden kom att få växande betydelse visar det allt större antal lotsar, som kom att utgöra en väsentlig del av Runmarös befolk134 Utgiven av O. Nilsen 1873. Se även C. W. Dahlgren: »Seglingsanvisningar för de nordiska farvattnen» (i Nordenskiölds »Periplus» s. 107). Jfr E. Alfred Jansson: Skärgårdsliv i forna tider, Del II, s. 13 ff. Riksregistraturet 7 juni 1616 om skattebefrielse för bonden i Stafsudda, RA. Enligt 1636 års seglationsförordning punkt 2. förbjöds allt annat in- och utlöpande till och från Stockholm än via Dalarö och Älvsnabben. Vid storm eller force majeure kunde dock Sandhamn få anlitas, dock var skepparen förpliktad att omedelbart underrätta tullförvaltaren i Dalarö om sin ankomst och fick inte lämna denna hamn förrän skeppet var visiterat och ordentligt förtullat. Genom 1640 års seglationsordning punkt II medgavs dock att skepp till Estland och Livland vid utlöpande fick ta vägen via Sandhamn eller de finska skären.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=