Magnus Erikssons Stadslag 127 Anledningen till de olika uppfattningarna i denna fråga beror framför allt på förekomsten av de tre ortnamnen Aspasund, Konungshamn och Korshamn. Det har visat sig vara synnerligen svårt att inordna dessa i ett rationellt system, vilket har medfört skiftande uppfattningar om var de har varit belägna eller vilka lokaliteter de avser. Som en yttersta konsekvens av detta förhållande har till och med lancerats för olika personkategorier tvenne skilda gränser för Stockholms jurisdiktion, en vidare och en trängre. Innebörden av frågan om Stockholms stads rättsgränser är alltså den att stadens rätt inte bara tillämpades i själva staden och på dess innevånare eller för brott begångna inomstaden utan även i vissa fall utanför stadens egentliga område. Stadens rätt kom alltså att tillämpas på område, som normalt skulle lyda under landslagen. Anledningen till att man antagit tvenne rättsgränser ligger i den omständigheten att ett av de ifrågavarande namnen, Kungshamn, intar ställningen som en mycket känd lokalitet i närheten av Stockholm, varvid de två andra Aspasund och Korshamn med nödvändighet måste förläggas längre ut, i varje fall om man antar att de är belägna på saltsjösidan. I den mån man identifierar Konungshamn eller Kungshamn med den ort vid nordöstra änden av Sicklaön och vid Skurusundets mynning i Halvkakssundet kommer i varje fall Aspasund att förläggas längre ut i skärgården. För Korshamn är denna situation inte lika given, eftersom det finns och har funnits förslag om denna orts förläggning till mälarsidan. En schematisk uppdelning av de olika fall, som behandlas i MEStL R XII pr och § 1 ger följande uppställning: Brott begångna Lagföres enligt Personkategorier I. i andra länder eller i andra städer utomriket, ej slutförda före ankomst till Aspasund Alla MEStL 68, 72—73. Erland Hjärne; Fornsvenska lagstadganden III. Stockholms rättsgränser s. 177 ff. Holmbäck—Wessén: Magnus Erikssons Stadslag ss. 194—197, kommentarerna 72—77. Adolf Schuck: Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling, Uppsala 1926, s. 337. Sven Tunberg; Litla: Swethiuth, Historisk Tidskrift 1950 s. 16 ff. ’■* Hjärne, a.a. s. 179. Holmbäck—Wessén, a.a. s. 195 kommentar 77. Så Wessén i Holmbäck—Wessén: Magnus Erikssons Stadslag s. 196 kommentar 77, medan Ahnlund, a.a. s. 75 föredrar att lämna den invecklade och svårlösta frågan öppen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=