Sigfrid Sjöberg man tydligen ansett ge ett avgörande bevis för att förhållandet är 1 1/2, dock icke i den tolkning, som paragrafen fått i Schlyters utgåva. Där lyder stället »bast xr tolff örx karlgilder maeb tolff pasntri örtugh». Schlyter uppfattar »pa:nt ortogh» som »ortogh psenninga» och ordet »maeb» som »tillika med» eller »och». Innebörden skulle således bli: det är 12 öre karlgilla och 12 örtugar penningar. Och Schlyter tillägger: »hvarför åter de tolf örtugarna läggas till de tolf örena är en särskild fråga, som är svår att besvara, men ej hör hit». I Holmbäck—Wesséns utgåva översättes stället med »tolv örar karlgild med tolv penningar på örtugen». Någon utredning om denna tolkning lämnas icke. Kanske kan olikheten i tolkningarna förklaras med att man i det senare fallet utgått från en originaltext, som icke helt överensstämmer med Schlyters såsom framgår av anmärkningarna. Där står »ma:p tolffpasntri örtogh» sammanskrivet i stället för Schlyters »tolff pxntri örtugh». Schlyters variant förekommer i samtliga av honom använda texterna och även i den senare utgivna Codex Esplunda, medan den andra förekommer i den senare utgivna Ängsöhandskriften. Enligt Holmbäck—Wesséns översättning skulle en örtug karlgill vara lika med 12 penningar medan en örtug köpgill (örtug penningar) var lika med 8 penningar, alltså förhållandet köpgill—karlgill=l: 11/2. Detta bevis synes ha allmänt godtagits —även av Dovring, som opponerar sig mot tanken att karlkill skulle avse vägt silver. Den tidigare påpekade svårigheten, nämligen att det förhållande mellan silver och penningar, som följer av de här redovisade åsikterna, icke överensstämmer med det enligt samtida urkunder gällande, har man allmänt, bl.a. hos C. J. Schlyter och T. Wennström,^®^ vela förklara med att det här är fråga om en ålderdomlig flock, som icke ändrats efter de vid lagens redigering gällande förhållanden. E. Lönnroth (1940)^®^ framkastar emellertid att en annan förklaring är tänkbar till att UL ej är i kontakt med det aktuella penningvärdet, då han skriver: »Om detta är att betrakta som ett relikt eller en medveten penningpolitik från lagstiftarnas sida för myntväsendets upprätthållande torde ej kunna angivas.» Tanken på att det skulle vara fråga om en äldre bestämmelse, som fått stå kvar, avvisas av S. Ambrosiani (1950)^®® med motiveringen, att UL är »en av 122 102 C. J. Schlyter: SGL XIII s. 498. Som stöd för Schlyters tolkning kan måhända anföras, att i 1607 års utgåva av UL i stället för »mxli» står »ok». Denna tolkning finnes också både hos Wilda (a.a., s. 590) och hos v. Amira (a.a., s. 397), vilka båda här har ordet »und». C. J. Schlyter: Jur. afh. I s. 74.; SGL XIII s. 432; T. Wennström: Brott och 103 böter s. 269. E. Lönnroth: Statsmakt och statsfinans (1940) s. 127. S. Ambrosiani: »Pamtri ortogh» i UL:s manhelgdsbalk, Rig 1950, s. 93—96. 104 105
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=