Hustruns rätt att låna pengar t ex skuldebrev och avtal som hustrun ingått utan mannens medverkan var giltiga. Förarbetena till 1734 års lag bidrar inte till att skapa klarhet i frågan. Såunda har det i 1800-talets doktrin uppmärksammats, att GB 11:4 byggde på en författning från slutet av 1600-talet, där det endast talades om mannens enskilda vållande, men ändringen blev ej föremål för diskussion i lagkommissionen.^^ I lagkommissionen talade vid ett par tillfällen åren 1712 och 1714 lagmännen Gyllencreutz och Cederhielm om hustrun såsom stående under mannens förmynderskap.^^ Ordföranden, Gustaf Cronhielm, talar emellertid vid ett tredje tillfälle (1714) om att »hustron, hålles för myndig, sedan hon ingått echtenskap».^® Av intresse är, att Cronhielm här synes referera till något som han uppfattar som en vanlig uppfattning bland jurister och att det sker i ett sammanhang där Cronhielm närmast synes benägen att vilja inskränka hustruns rättsliga handlingsförmåga. Det kan konstateras, att vare sig lagtexten eller förarbetena till 1734 års lag gav klart besked, när det gällde att bedöma om en hustru —bortsett från nödsituationer — hade rätt att låna pengar utan mannens medgivande. Mot bakgrunden av den äldre doktrinen och lagens inskränkningar i hustruns rättsliga handlingsförmåga låg det nära till hands att tänka sig att hustrun inte hade rätt att låna pengar utan mannens medgivande. Nehrman som förbigått problemet i sin »Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem» 1729, gav uttryck åt den uppfattningen i sina »Föreläsningar öfwer Giftermåls Balken», som trycktes 1747.^^ Nehrman ansåg att mannens målsmanskap förutomatt det hade processuell betydelse, även angick förvaltningen av hustruns egendom. Enligt Nehrmans uppfattning följde härav också, att hustrun inte kunde åta sig gäld: »Hon kan therföre ej /h/eller på annat sätt skänka något bort, eller Mannen owitterligen giöra gäld, eller gå i borgen, 10 Cap. 13 §. HB.» Med »owitterligen» avsåg Nehrman uppenbarligen »utan mannens samtycke». Calonius företrädde samma uppfattning som Nehrman: hustrun kunde inte utan mannens medgivande låna pengar.^*-* 5 Hellner, a.a. s. 116. W. Sjögren: Förarbeten till Sveriges lag. III s. 101, 170 (Cit. Förarbeten). Förarbeten. III s. 159. D. Nehrman: Föreläsningar öfwer Giftermåls Balken. Hålne wid Kongl. Academien i Lund. Lund 1747. — I Inledning til Then Swenska Jurisprudentiam civilem. Lund 1729 s. 212 f talar Nehrman bara om förbud mot borgensåtagande. Men han kommer också in på formen för mannens samtycke: »Doch bör man wid alt thetta efterse, om icke mannen antingen uttryckligen eller med sitt stillatigande lemnat Fiustrun en slik frij förvaltning.» Nehrman, Föreläsningar s. 126. ** M. Calonius: Praelectiones in jurisprudentiam civilem. Fifors 1908. Cap. XX. § 4 s 357. De som ej var sui juris ägde ej rätt att ingå försträckningsavtal. »Intellegitur
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=